Det var en gång två syskon, Hans och Greta, som bodde i ett litet korsvirkeshus vid kanten av en stor och frodig skog.
De hade inte mycket, men de hade varandra – och det var faktiskt det viktigaste för dem båda.
Varje morgon hjälpte de sin pappa att samla ved, och varje kväll satt de tillsammans vid elden och hittade på historier om magiska djur, gömda stigar och hemliga hus som kanske – kanske inte – fanns någonstans i skogens djupa hjärta.
En dag gick de längre in i skogen än de brukade. Solljuset föll som gyllene strimmor mellan träden, och fåglarna sjöng sina glada melodier. Men skogen var stor, och utan att de märkte det tappade de bort riktningen.
”Hans… tror du att vi hittar hem igen?” frågade Greta tyst.
Hans tog hennes hand. ”Självklart. Så länge vi håller ihop, så går det nog.”
De vandrade lite längre, och plötsligt öppnade skogens täthet upp sig till en liten glänta. Mitt i gläntan stod det märkligaste och mest underbara hus de någonsin hade sett:
Ett hus byggt av kaka, choklad och färgglada karameller, pyntat med fönster av klart socker och en liten skorsten som doftade av varm kola.
”Det är ju ett riktigt sagohus!” utbrast Greta.
”Och kanske bor det någon riktigt snäll där inne!” lade Hans till.
Försiktigt knackade de på.
Dörren öppnades, och i dörröppningen stod en gammal dam med leende ögon och en mjuk, varm sjal. ”Nå, men se här,” sa hon vänligt. ”Två barn på äventyr! Kom in och få något att äta.”
Inne i huset var det ännu mysigare. Det stod varma bullar på bordet, stearinljusen fladdrade fridfullt, och i hörnet stod en stor soffa med filtar som doftade lavendel.
Hans och Greta åt sig mätta och berättade om sin pappa och sitt hem och om hur de hade gått vilse.
Den gamla damen nickade förstående. ”Ni får stanna här i natt. När solen går upp visar jag er vägen hem.”
Och det gjorde hon.
Nästa morgon packade hon en liten korg med mat, knöt en mjuk kappa om Greta och klappade Hans på håret. ”Ni två tar väl hand om varandra,” sa hon. ”Det är den starkaste magi som finns.”
Så följde hon dem genom skogen, visade dem en stig som de aldrig hade lagt märke till förut, och efter en kort stund såg de sitt eget lilla hus igen. Deras pappa stod i dörren och ropade på dem, och när han fick syn på dem sprang han dem till mötes med en lättnad så stor att tårarna rann.
Den kvällen satt familjen samlad runt elden.
Hans och Greta berättade om det magiska huset, den vänliga damen och den trygga natten de hade fått. Och även om deras pappa log stort, fanns det en liten gnista i hans ögon som sa att han nog visste att skogen gömde fler mysterier än man kunde se.
När barnen gick och lade sig, kröp de tätt intill varandra och viskade:
”Så länge vi håller ihop, hittar vi alltid hem.”
Och det gjorde de.
