Det var en gång två syskon, Hans och Greta, som bodde med sin mamma och pappa i ett litet korsvirkeshus vid en stor skog.
Mamma bakade rågbröd åt hela byn, och pappa var skogsarbetare. Han fällde träd och högg ved, och hans yxa hördes långt in i skogen. Tock. Tock. Tock. När Hans och Greta var med ute fanns det en regel som han alltid upprepade:
”Ni stannar där ni kan höra yxan. Kan ni inte höra den har ni gått för långt.”
En höstdag var de med igen. De samlade ris och små pinnar i en korg, och Hans, som alltid hade fickorna fulla av brödsmulor till fåglarna, kastade en smula då och då och såg sparvarna komma.
Då såg Greta en fågel som hon aldrig hade sett förut. Den var snövit, och den satt på en gren och sjöng så vackert att hon bara måste se den närmare. Den flög en bit. Hon gick efter. Hans gick efter henne. Den flög igen. Och igen.
Till sist stannade Greta.
”Hans”, sa hon. ”Kan du höra yxan?”
Det kunde han inte. Det var alldeles tyst i skogen. Bara vinden i löven.
”Brödsmulorna”, sa Hans. ”Jag har kastat dem hela vägen. Vi följer dem tillbaka.”
Men när de vände sig om fanns det inga smulor. Sparvarna och koltrastarna hade ätit upp varenda en.
De gick och gick. Det blev kväll. De hittade en stor gran med grenar ända ner till marken och kröp in under den, tätt intill varandra. Hans höll Greta i handen, och Greta höll Hans, och de sov så gott man nu kan när man sover under en gran.
På morgonen satt den vita fågeln på en gren framför dem igen. Den sjöng och flög. Och eftersom de inte visste vad de annars skulle göra gick de efter den.
Den ledde dem fram till en glänta. Och mitt i gläntan stod det konstigaste hus de någonsin hade sett.
Väggarna var av pepparkaka. Taket var lagt av små bruna kakor som låg omlott som takpannor. Fönstren var av klart socker, och skorstenen var en stor kringla.
Hans var så hungrig att han bröt av en bit av takrännan och tog ett bett. Greta slickade på en fönsterruta.
”Knaper, knaper, knusel, vem knaprar på mitt husel?” hördes en röst inifrån.
Dörren gick upp. En gammal gumma kom ut. Hon gick med käpp, hade en vårta på näsan och glasögon med mycket tjocka glas.
”Soså, soså”, sa hon. ”Kom in, kom in. Så ska ni få pannkakor.”
Det fick de. Med socker och äppelmos. Och efteråt fick de var sin säng med vita lakan. Hans och Greta trodde nästan att de drömde.
Men nästa morgon visade det sig vem gumman var. Hon var en häxa. Och hon hade inga barnbarn, inga vänner och ingen som kunde hjälpa henne att baka alla kakor som huset hela tiden behövde lagas med. Så hon ville behålla dem.
Hon låste in Hans i det gamla gåshuset bakom trädgården. Och Greta fick skura golv och bära vatten.
”Du ska äta”, sa häxan till Hans genom gallret, ”tills du är så rund att du aldrig kan komma ut genom den smala grinden. Då stannar du här för alltid.”
Hon gav honom pannkakor och kakor och gröt med smör varenda dag. Och varje morgon kom hon ut med sina tjocka glasögon och sa:
”Sträck ut fingret, Hans. Låt mig känna om du har blivit rund.”
Men Hans var klok. Han räckte ut en tunn, torr pinne mellan gallret. Häxan såg inte särskilt bra. Hon kände på pinnen och skakade på huvudet.
”Fortfarande smal som en tråd”, muttrade hon. ”Mer gröt.”
En dag skulle häxan baka. Hon hade inte tänt i ugnen än. Först ville hon att den skulle göras ren.
”Kryp in och se efter om ugnen är sotad”, sa hon till Greta.
Greta tittade på den stora svarta ugnen. ”Jag vet inte hur man gör”, sa hon. ”Kan du visa mig?”
”Dumma flicka”, sa häxan. ”Det är väl lätt. Man kryper bara in så här.” Och så böjde hon sig ner och kröp in i den kalla ugnen.
Greta slog igen luckan och sköt för regeln.
”Öppna!” ropade häxan där inne. ”Öppna genast!”
Men Greta sprang. Hon sprang ut till gåshuset, hittade nyckeln på kroken vid dörren och släppte ut Hans. Han var lika smal som förut. Och så sprang de, med fickorna fulla av sockerkringlor, ut ur trädgården och in i skogen. Bakom sig kunde de höra häxan dunka och gräla inne i ugnen. Luckan var tung, och det skulle ta den gamla gumman lång tid att få upp den.
De sprang tills de kom till en sjö. Där fanns ingen bro.
Men på vattnet simmade en stor vit and.
”Lilla and, lilla and”, sa Greta. ”Vill du bära oss över?”
Anden simmade ända in till stranden. Den kunde bara bära en i taget, så först satt Greta på dess rygg, och sedan kom den tillbaka efter Hans.
På andra sidan sjön kände de igen skogen. Där var stigen. Där var den stora stenen. Och långt borta, så svagt att de nästan inte kunde höra det:
Tock. Tock. Tock.
De sprang mot ljudet. Och så kom pappa springande emot dem med yxan i ena handen och mössan i den andra, och han lyfte upp dem båda på en gång och höll dem så länge att Hans tappade hälften av sina sockerkringlor. Och när de kom hem stod mamma i dörren med en filt till var och en av dem, för hon hade väntat vid fönstret hela natten.
I det lilla korsvirkeshuset vid skogen sover Hans och Greta sida vid sida i kväll, du, och på hyllan ovanför sängen står en skål med de sista sockerkringlorna. Långt borta bakom sjön sitter en häxa i sitt kakhus och bakar för första gången alldeles ensam, och hon tänker att nästa gång hon får gäster ska hon bara ge dem pannkakor och låta dem gå hem. God natt.
