Det var en gång en liten flicka som alla kallade Rödluvan, eftersom hon alltid hade på sig en röd sammetsluva som hennes mormor hade sytt åt henne.
En morgon sa hennes mamma: ”Mormor har ont i halsen och ligger i sängen. Vill du gå ut till henne med en korg? Det ligger en kaka och en flaska fläderdricka i den, och en halsduk som hon kan ha om halsen.”
Rödluvan ville gärna. Mormor bodde ute i skogen, en halvtimmes promenad från byn, i ett litet hus under tre stora ekar.
”Gå fint på stigen”, sa mamma. ”Gå inte in bland träden, och prata inte med någon du inte känner. Gå direkt till mormor.”
”Jag lovar”, sa Rödluvan. Sedan gick hon.
Inne i skogen kom en varg fram mellan träden. Han var stor och grå och hade en mycket vänlig röst. Rödluvan visste inte att vargar kan vara listiga.
”God morgon, Rödluvan”, sa vargen. ”Vart ska du så tidigt?”
”Till mormor”, sa Rödluvan. ”Hon har ont i halsen.”
”Och var bor mormor?”
”Under de tre stora ekarna”, sa Rödluvan. Precis när hon hade sagt det kom hon ihåg att hon inte skulle prata med någon. Men nu var det redan sagt.
Vargen funderade. Han hade inte ätit frukost. Han skulle gärna vilja ha kakan i korgen. Och kanske mormors smörgåsar också, och hennes korv i skafferiet, och allt annat som fanns i ett hus.
”Titta på alla blommorna”, sa han. ”Mormor skulle bli glad för en bukett.”
Rödluvan tittade in mellan träden. Där fanns vitsippor och violer, och längre in var de ännu vackrare. Hon gick in för att plocka dem, ett steg och sedan ett till, och glömde bort stigen helt.
Under tiden sprang vargen den kortaste vägen till mormors hus och knackade på.
”Vem är det?” frågade mormor från sängen.
”Det är Rödluvan”, sa vargen med ljus röst. ”Jag har kaka med mig.”
Men mormor hade goda öron. Det lät inte alls som Rödluvan. Det lät som någon med en stor nos och många tänder. Så hon steg tyst upp, smög in i garderoben med sitt täcke och stängde dörren efter sig.
Vargen knuffade upp dörren. Huset var tomt. Han tittade under sängen. Han tittade i skafferiet och åt upp hela korven. Sedan hörde han Rödluvan sjunga ute på stigen.
Då fick han en idé. Han tog på sig mormors nattlinne och hennes spetsmössa, drog för gardinen och lade sig i sängen med täcket ända upp till nosen.
Rödluvan knackade och gick in. Det var halvmörkt i stugan.
”God morgon, mormor”, sa hon.
”God morgon”, viskade vargen hest. ”Jag har så ont i halsen.”
Rödluvan gick ända fram till sängen. Mormor såg konstig ut.
”Mormor, vad du har stora öron”, sa hon.
”Det är för att jag bättre ska kunna höra dig.”
”Mormor, vad du har stora ögon.”
”Det är för att jag bättre ska kunna se dig.”
”Mormor, vad du har stora händer.”
”Det är för att jag bättre ska kunna hålla om dig.”
”Men mormor, vad du har stor mun.”
”Det är för att jag bättre ska kunna äta…”
Men så långt hann vargen inte. För garderobsdörren flög upp, och ut kom mormor med täcket över axlarna och käppen i handen.
”Ut ur min säng!” ropade hon. ”Och ut ur mitt hus!”
I samma ögonblick kom jägaren förbi på stigen. Han hade hört ropet. Han stod i dörren, stor och bred, med sin hund bredvid sig.
Vargen hoppade ur sängen så att nattlinnet fladdrade, och ut genom fönstret. Han sprang så att han bara var ett grått streck mellan träden, med spetsmössan fortfarande på huvudet. Jägaren och hunden följde efter honom ända bort till den stora mossen, och där stannade han. Vargen kom aldrig mer tillbaka till de tre stora ekarna.
Mormor satte sig vid bordet med halsduken om halsen. Rödluvan hällde upp fläderdricka, och jägaren fick den största biten kaka.
”Jag gick in för att plocka blommor”, sa Rödluvan tyst. ”Och jag sa till vargen var du bodde.”
”Jag vet”, sa mormor och gav henne en kram. ”Och nu sitter du här hos mig och äter kaka.”
På vägen hem gick Rödluvan på stigen hela vägen. Hon tittade inte ens åt sidan.
Mormor sover i sin egen säng i kväll, du, med den nya halsduken om halsen, och garderobsdörren står på glänt ifall hon skulle behöva den igen. Långt borta bakom mossen ligger en grå varg och snarkar, med en vit spetsmössa som hänger ner över ena örat. God natt.