Det var en gång en liten flicka som alltid bar en röd luva som hennes mormor hade sytt åt henne. Luvan var mjuk som ett lammullsmoln och så varm att Rödluvan kände sig trygg varje gång hon drog den över håret.
Alla i byn kallade henne Rödluvan, och det gjorde henne glad – för hon älskade färgen, och hon älskade tanken på att mormor hade gjort den speciellt för henne.
En dag bad Rödluvans mamma henne att gå en tur genom skogen med en korg fylld med varma bullar, honung och en liten burk jordgubbssylt. Mormor hade varit lite trött de senaste dagarna, och Rödluvan såg fram emot att hälsa på henne.
”Gå på stigen, min flicka, och ta god tid på dig”, sa mamma. ”Skogen är full av vackra saker att se, men kom ihåg att följa vägen.”
Rödluvan nickade och gav sig av. Solljuset föll i små mönster på stigen, fåglarna sjöng och skogens doft gjorde henne glad.
Hon stannade flera gånger för att titta på en fjäril, plocka en blomma eller hälsa på en liten ekorre som satt på en gren och gnagde på en nöt.
En bit in i skogen mötte hon en stor, ståtlig varg. Men i den här versionen av historien var vargen inte farlig eller listig – han var bara ensam. Han hade aldrig haft en vän, för de flesta djur blev rädda när de såg hans stora tänder och yviga svans.
”Hej”, sa Rödluvan vänligt. ”Du ser ut som att du skulle behöva sällskap. Jag är på väg till min mormor.”
Vargens ögon blev mjuka. ”Jag har aldrig hälsat på hos någon”, sa han försiktigt. ”Är det mysigt?”
”Det är jätte-mysigt!” log Rödluvan. ”Min mormor berättar de bästa historierna och gör det bästa teet.”
Varg och flicka gick en liten bit tillsammans. På vägen pekade Rödluvan på blommor, träd och fåglar och berättade allt hon hade lärt sig. Vargen lyssnade så uppmärksamt att hans öron nästan stod rakt upp.
När de kom fram till en liten glänta stannade vargen. ”Jag går inte längre”, sa han. ”Jag tror att din mormor kan bli skrämd om jag plötsligt står i hennes dörr. Men vill du hälsa henne från mig?”
”Det lovar jag”, sa Rödluvan.
Hon gick den sista biten ensam. Huset stod som en liten oas mitt i skogen, och röken ringlade sig lugnt upp ur skorstenen. När hon klev in satt mormor i en gungstol med en filt över benen.
”Min lilla flicka”, sa mormor glatt. ”Vad härligt att se dig.”
Rödluvan ställde korgen på bordet och hjälpte till att göra teet klart. De satt länge och pratade – om blommor, djur och den vänliga vargen som Rödluvan hade mött. Mormor skrattade milt.
”Du ser alltid det goda i andra”, sa hon. ”Det är en gåva.”
När solen började gå ner kysste Rödluvan sin mormor farväl och gick hemåt. Och precis innan skogen tog slut fick hon syn på vargen igen. Han satt och väntade – bara för att försäkra sig om att hon kom hem ordentligt.
”Tack för att du höll mig sällskap”, sa hon.
”Tack för att du såg mig”, svarade vargen.
Och från den dagen hade skogen inte längre en ensam varg, utan en vän – och Rödluvan hade lärt sig att världen blir ljusare när man möter andra med vänlighet.
Den natten somnade hon med sin röda luva bredvid huvudkudden och ett varmt leende i hjärtat.
