Det var en gång en pytteliten älva som hette Dammtuss. Hon bodde under Mikaelas säng, mellan en glömd strumpa och en legobit, och hon var så liten och grå att Mikaela trodde att hon bara var en dammtuss.
På dagen sov Dammtuss. På natten flög hon. Hon flög upp längs sängstolpen och över täcket och ut i den lilla fläcken månsken på golvet, och hennes vingar var de finaste i hela huset. De var gjorda av ludd. Den ena av en pytteliten bit dun som en gång hade smitit ut ur Mikaelas kudde. Den andra av ett enda långt silvergrått hårstrå från kattens päls, tvinnat runt sig självt till en ring.
En morgon vaknade hon, och den ena vingen var borta.
Det var dunvingen. Hon letade under sängen. Den var inte vid strumpan. Den var inte vid legobiten. Den var inte i hörnet vid elementet.
Med bara en vinge kunde hon inte flyga. Hon kunde bara snurra runt i små cirklar på golvet.
Hon hörde ett ljud. Det var Mikaelas mamma. Hon hade en dammsugare.
Dammtuss gömde sig längst in vid väggen. Dammsugaren brummade in under sängen. Den tog strumpan. Den tog legobiten, klonk. Den tog alla Dammtuss grannar, de små grå tussarna. Men den nådde inte ända in till väggen.
Sedan blev det tyst.
Dammtuss kröp fram. Det var ljust nu. Solen sken in genom fönstret. Och i solstrålen över rummet svävade tusen pyttesmå saker. Dammkorn. Ludd. Glittrande små prickar som dansade långsamt upp och ner i ljuset.
Och mitt i alltihop, högt där uppe, drev ett litet vitt dun.
Hennes vinge.
Den hade flugit iväg av sig själv. Kanske hade den blåst upp i natt när Mikaela vände sig i sömnen. Nu drev den omkring i solstrålen, upp och ner, långt ovanför hennes huvud.
Dammtuss kunde inte nå den.
Men sedan vaknade Mikaela. Hon låg i sängen och tittade på solstrålen. Det gjorde hon ofta på morgnarna. Hon tyckte att de små prickarna i ljuset var vackra. Och hon såg det lilla vita dunet.
Hon blåste på det. Försiktigt.
Dunet drev nedåt. Det drev över sängkanten och ner mot golvet, långsamt, i små svängar, och det landade precis bredvid en liten grå dammtuss vid väggen.
Mikaela tittade. Tussen rörde sig. Det såg nästan ut som om den reste sig och tog dunet i famnen.
”Mamma”, ropade Mikaela. ”Det finns levande damm under min säng.”
”Det finns det under alla sängar”, ropade mamma tillbaka från köket.
Den natten flög Dammtuss igen. Hon flög upp längs sängstolpen och över kudden, med en vinge av dun och en vinge av katthår. Och hon satte sig en stund på Mikaelas kind och viskade tack, så tyst att det bara blev ett litet kittel.
Under din säng ligger det också lite damm. Det gör det under alla sängar. Kanske ligger det en liten grå tuss alldeles inne vid väggen som inte är helt vanligt damm. Låt den bara ligga. God natt.
