Det var en gång en liten skolväska. Den var röd med blå stjärnor, hade ett blixtlås som glittrade, och den hade bott på en hylla i en affär länge innan en flicka som hette Nanna pekade på den och sa: ”Den.”
Nu hängde den på en krok i förskoleklassen.
Det var första skoldagen, och den hade haft en lång dag. Den hade burit en matlåda med två smörgåsar och ett äpple. Den hade burit sex nya pennor och ett suddgummi format som en jordgubbe. Den hade varit ute på rasten och tappats i en vattenpöl och hängts upp på kroken igen av en lärare med glasögon.
Sedan ringde klockan. Barnen stormade ut. Nanna sprang ut till sin pappa vid grinden.
Och skolväskan blev hängande.
Den hängde där medan städerskan kom med sin hink och gick igen. Den hängde där medan ljuset utanför blev gyllene, och sedan grått, och sedan mörkt. Den hängde där när den sista läraren låste dörren.
Klassrummet var tomt. Stolarna stod uppe på borden. Klockan på väggen tickade.
”Hallå?” sa skolväskan. Den sa det väldigt tyst, för skolväskor pratar bara när det inte finns några människor där.
”Hallå”, sa en grön gympapåse på kroken bredvid. ”Är du ny?”
”Ja. Jag har blivit glömd.”
”Det händer”, sa gympapåsen. ”Jag blev glömd hela jullovet förra året. Det är inte så farligt. Man måste bara vänta.”
”Kommer hon tillbaka?”
”De kommer alltid tillbaka”, sa en gammal, sliten matlåda från hyllan under fönstret. ”Ibland först på morgonen. Men de kommer.”
Skolväskan tänkte på Nanna. På hennes hand om remmen. På hur hon hade hoppat när de gick över gatan i morse, så att väskan dunsade mot hennes rygg.
”Vad gör man då på natten?” frågade den.
”Man berättar”, sa gympapåsen.
Och så berättade de. Gympapåsen berättade om en pojke som en gång hade stoppat en levande groda i den. Matlådan berättade om den värsta leverpastejsmörgåsen den någonsin hade burit. En regnjacka på den bakersta kroken berättade om när den hade varit med på utflykt till stranden och fått en krabba i fickan.
Skolväskan lyssnade. Den berättade själv om vattenpölen. De andra tyckte att det var en bra historia för en första dag.
Fram på natten blev de tysta, en efter en. Klockan tickade. Skolväskan hängde och gungade en aning på sin krok när det körde förbi en bil utanför.
På morgonen gick dörren upp med en smäll.
”MIN VÄSKA!”
Nanna sprang över golvet. Hon hade fortfarande pyjamas under jackan, för hon hade haft så bråttom. Hon tog ner skolväskan från kroken och kramade den så hårt att stjärnorna blev tillplattade.
”Jag glömde dig”, sa hon in i tyget. ”Förlåt. Jag glömmer dig aldrig mer.”
Skolväskan sa ingenting. Det fanns människor där.
Men när Nanna hängde den på ryggen och gick till sin plats kunde den känna att hon gick alldeles nära krokarna. Och den kunde höra gympapåsen viska, väldigt tyst:
”Vad var det jag sa?”
Står din väska klar till i morgon, du? Då står den vid dörren och väntar hela natten. Den vet att du kommer. Sov gott så länge, och god natt.
