Det var en gång en pojke som hette Björn, och ett monster som hette Monster-Milo. Björn var sju år. Monster-Milo var lika stor som en potatis. Men det visste inte Björn än.
Det han visste var att det fanns en grotta.
Den låg i slänten vid stranden där familjen hade sommarlov, ett ställe där sanden var gul och hård och full av stenar. Grottan var inte särskilt stor. Man kunde stå upprätt i öppningen om man var sju, och den gick tre, fyra meter in i slänten innan den blev för låg. Pappa hade varit där inne med en ficklampa och sagt att Björn fick leka där när de var på stranden. Bara inte längre in än dit man kunde se dagsljuset.
Första dagen gick Björn in och sa: ”Hallå?”
Och grottan svarade: ”HALLÅ. Hallå. allå.”
Han skrattade. Han sa sitt namn, och grottan sa det tillbaka tre gånger.
Sedan hörde han något annat.
Det kom från botten av grottan, där det var mörkt. Ett vrål. Inte ett eko. Ett stort, djupt, mullrande vrål som fyllde hela grottan och fick sanden att rinna från taket.
”ROOOAAARRR.”
Björn sprang ut så fort att han tappade ena sandalen.
På kvällen kunde han inte somna. Han låg i våningssängen i sommarstugan och tänkte på vrålet. Det måste vara ett jättestort monster. Med tänder. Kanske med horn.
Nästa dag tog han med sig pappa.
Pappa stod i öppningen och lyssnade. Björn stod bakom pappa.
”Vrål nu”, viskade Björn till grottan.
Det var tyst. Sedan kom det.
”ROOOAAARRR.”
Pappa lyfte ficklampan och lyste in. Ända in i botten, där grottan var så låg att bara en katt kunde komma in. Där satt något.
Det var grönt och runt. Det hade två runda ögon som gula knappar och fyra små ben, och det var ungefär lika stort som en potatis. Det satt och kisade mot ljuset.
”Släck”, sa det. ”Det är för starkt.”
Pappa släckte.
”Vem är du?” frågade Björn.
”Jag heter Monster-Milo”, sa den lilla rösten i mörkret. ”Jag är ett fruktansvärt monster. Det hörde du nog.”
Björn tittade på pappa. Pappa tittade på Björn. Sedan satte sig Björn på huk.
”Vrål igen”, sa han.
Monster-Milo drog efter andan. ”Roar”, sa han.
Och grottan sa: ”ROOOAAARRR. Roaar. oar.”
Björn började skratta. Han kunde inte sluta. Han satt i sanden och skrattade, och pappa skrattade, och grottan skrattade tillbaka, ha-ha-ha, och till slut skrattade Monster-Milo också, ett litet pipigt skratt som blev till ett jättestort, bullrande skrattvrål när det träffade väggarna.
”Det är grottan”, sa Björn när han kunde prata igen. ”Det är inte du som är så stor. Det är grottan som gör dig stor.”
”Det vet jag väl”, sa Monster-Milo lite förnärmat. ”Det är därför jag bor här. Utanför är jag inte särskilt fruktansvärd.”
Resten av sommarlovet hälsade Björn på honom varje dag. De vrålade i tur och ordning. Björn kunde vråla så högt att måsarna utanför flög upp. Monster-Milo kunde vråla så djupt att sanden rann. De tävlade om vem som kunde göra det längsta ekot, och Monster-Milo vann varje gång, för han visste var man skulle stå.
Sista dagen satte sig Björn i öppningen.
”Jag ska åka hem i morgon”, sa han.
”Det visste jag”, sa Monster-Milo. ”Kommer du nästa sommar?”
”Ja.”
”Då vrålar jag när du kommer”, sa Monster-Milo. ”Så att du vet var jag är.”
Björn nickade. Sedan lutade han sig in i grottan och viskade: ”God natt.”
Och grottan viskade tillbaka. ”God natt. natt. att.”
Viskar du god natt i mörkret, du? Kanske svarar det tillbaka, alldeles tyst, precis som en grotta vid stranden. Natt. Natt. Sov gott.
