Det var en gång en flicka som hette Karin. Hon var åtta år och bodde med sin mamma i ett litet vitt hus vid en äng, där gräset på sommaren stod så högt att det nådde henne till naveln.
En morgon i augusti hittade hon en ring.
Den låg ute på ängen, där gräset var kortare. En stor rund ring av små bruna svampar som stod tätt bredvid varandra, som barn som håller varandra i händerna. Den var så stor att mamma hade kunnat lägga sig ner inuti den. Och gräset inne i ringen var mörkare och grönare än gräset utanför.
”Mamma!” ropade Karin. ”Kom och titta!”
Mamma kom ut i sina träskor. Hon stod länge och tittade på ringen. Sedan log hon.
”Det är en älvring”, sa hon.
”Vad är det?”
”Det är något som min mamma berättade för mig om”, sa mamma. ”Förr i tiden trodde folk att älvorna kom ut på natten och dansade i en ring på ängen. Och där de hade dansat växte det upp svampar efteråt.”
Karin tittade på svamparna. ”Är det sant?”
”Folk trodde det”, sa mamma. ”De sa också att man aldrig fick kliva in i ringen. För då blev man indragen i dansen och kunde inte sluta.”
Karin tog ett steg bakåt.
”När dansar de?”
”När det är stilla och varmt”, sa mamma. ”Och det ligger dimma över ängen.”
Hela dagen gick Karin och tänkte på det. Hon gick runt ringen när hon lekte. Hon tittade på den från trappan. Hon ritade den med gatkritor på plattorna.
Den kvällen var det stilla och varmt. Ingen vind. Och när det började skymma ropade mamma på henne från köket.
”Karin. Kom hit.”
De stod i köksfönstret tillsammans. Mamma hade släckt lampan, så att de kunde se ut bättre.
Ute över ängen hade det kommit dimma. Den låg lågt, inte högre än gräset, och den rörde sig. Långsamt. Den drev fram och tillbaka i långa vita slöjor, och på vissa ställen virvlade den runt sig själv, som en klänning när man snurrar.
”Det är det här de såg”, sa mamma tyst. ”Folk förr i tiden. De stod i sina fönster precis som vi och såg dimman dansa på ängen. Och så sa de att det var älvorna.”
Karin tryckte näsan mot rutan. Dimman snurrade och snurrade. Borta vid ringen, tyckte hon, var den lite tätare. Som om någon dansade precis just där.
”Kan vi gå ut?”
”Nej”, sa mamma. ”Inte i natt. Man stör inte någon som dansar.”
Så de blev stående. Karin i nattlinne. Mamma med armarna om henne. De tittade på dimman tills Karins ben blev trötta, och hon fick sitta på köksbänken i stället, vilket man vanligtvis inte fick.
Nästa morgon sprang Karin ut på ängen.
Ringen var kvar. Men den var annorlunda. Svamparna stod lite längre ut än i går. Bara en pytteliten bit, en tum kanske. Men Karin hade ritat den på plattorna, och nu stämde den inte.
”Den har blivit större”, sa hon.
Mamma nickade. ”Det blir de. En älvring växer utåt, lite varje år. Vissa av dem är flera hundra år gamla.”
Karin tittade på den. Hon tänkte på att någon hade dansat i den ringen innan hennes mamma föddes, och innan hennes mormor föddes. Långsamt. Varje natt bara en liten bit längre ut.
”De dansar väldigt långsamt”, sa hon.
”Det är en väldigt lång dans”, sa mamma.
Den kvällen fanns det ingen dimma. Men Karin tittade ut på ängen ändå innan hon gick och lade sig. Ringen låg där i mörkret. Hon kunde inte se den, men hon visste var den var.
Låt dimman dansa i fred där ute på ängen. Den har en väldigt lång dans framför sig, och den behöver inte dig till den. Du ska bara sova. God natt.
