Det var en gång en gammal häxa som hette Hilda, som bodde i en liten, mysig stuga djupt inne i den förtrollade skogen. Hilda var inte som de andra häxorna, för hon älskade att göra magi som spred glädje och leenden till alla omkring henne. Hennes bästa vän var en liten, klok uggla som hette Uffe, som alltid höll henne sällskap.
En kväll, när månen lyste klart och stor på himlen, satt Hilda och Uffe utanför stugan och tittade upp på stjärnorna. ”Åh, Uffe”, sa Hilda, ”jag önskar att jag kunde göra något helt särskilt med månskenets magi i kväll.”
Uffe blinkade med sina stora, gula ögon och svarade: ”Månskenet är starkt i natt, Hilda. Kanske kan vi hitta på något som kommer att glädja alla skogens djur.”
Hilda tänkte efter och fick en idé. ”Tänk om vi ordnar en magisk ljusfest för alla djuren? Vi kan använda månskenet för att skapa små, lysande stjärnor som dansar runt i skogen!”
Uffe nickade ivrigt, och tillsammans satte de i gång med att förbereda den magiska festen. Hilda tog fram sin gamla trollstav, och med ett par svingar och några magiska ord började små, glittrande stjärnor sväva ut från staven och sprida sig ut i skogen.
Snart lystes skogen upp av de dansande stjärnorna, och alla djuren kom fram från sina gömställen för att se den underbara synen. Rävar, kaniner, hjortar och till och med de små mössen kom för att vara med på festen. De dansade och lekte under de lysande stjärnorna, medan Hilda och Uffe såg på med glädje.
En liten kaninunge hoppade fram till Hilda och sa: ”Tack, Hilda! Det här är den vackraste natten vi någonsin har haft!”
Hilda log och klappade kaninungen på huvudet. ”Det var så lite, min vän. Jag är glad att ni alla tycker om det.”
När natten gick vidare och månen började sjunka ner mot horisonten, började de små stjärnorna långsamt försvinna. Djuren sa hej då och tackade Hilda och Uffe för den magiska kvällen, innan de gick tillbaka till sina hem.
Hilda och Uffe satte sig igen vid stugan och tittade på den sista stjärnan som svävade i väg. ”Det var en underbar kväll, Uffe”, sa Hilda med en nöjd suck.
”Ja, det var det”, svarade Uffe. ”Månskenets magi är verkligen något särskilt.”
Och med det gick Hilda och Uffe in i stugan, där de kröp ihop för att sova, medan de drömde om fler magiska äventyr som de kunde skapa tillsammans. Och från den dagen visste alla i skogen att när månen lyste klart kunde de alltid vänta sig något särskilt från den gamla häxan och hennes trogna uggla.
Och så slutade en magisk natt i den förtrollade skogen, där glädje och ljus spreds tack vare Hilda och månskenets magi.
