Det var en gång en gammal häxa som hette Torborg. Hon var så gammal att hon hade glömt hur gammal hon var. Hon bodde i en stuga av svarta stockar djupt inne i skogen, och hon hade en hornuggla som hette Fjäder, som var lika gammal som hon och lika glömsk.
Torborg gjorde inte farlig magi. Hon gjorde praktisk magi. Hon kunde få soppa att hålla sig varm en hel dag. Hon kunde få ett bär att mogna en vecka före tiden. Och hon kunde samla månsken.
Det var hennes bästa trick.
Varje fullmåne bar hon och Fjäder ut alla hennes burkar på gården framför stugan. Syltburkar, inläggningsburkar, gamla medicinflaskor och en enda vas med en kantstött kant. Hon ställde dem i långa rader i gräset med locken av. Sedan satte hon sig på trappan och väntade.
Månskenet föll ner i burkarna. Inte allt. Bara lite. En tunn, silvervit hinna i botten av varje burk, som mjölk som hade blivit till ljus.
Vid midnatt skruvade hon på locken. Ett i taget. Klick. Klick. Klick.
”Hur många?” sa hon till Fjäder.
Fjäder räknade. Han räknade alltid fel. ”Trettiotre”, sa han. ”Eller tjugofem. Någonstans däremellan.”
Torborg bar in burkarna och ställde dem på hyllorna i källaren, där de lyste svagt i mörkret.
Ingen i skogen visste varför hon gjorde det. Rävarna trodde att hon höll på att bli tokig. Mössen trodde att hon åt upp det.
Så kom den mörka natten.
Den kom varje månad, men den här gången var det värre än vanligt. Månen var helt borta, som den alltid är vid nymåne. Och det låg moln över stjärnorna, tjocka och grå. Och vinden var stilla, så det inte ens hördes något.
Det var den mörkaste natt någon kunde minnas.
Torborg satt i sin fåtölj och stickade när det knackade på dörren. Utanför stod en räv med två ungar. Ungarna pep.
”De kan inte sova”, sa räven. ”De är rädda. Det finns inget ljus någonstans. Inte ens en stjärna.”
Torborg lade ifrån sig stickningen. Hon tittade på Fjäder.
”Källaren”, sa hon.
Fjäder flög ner i källaren och kom upp med en burk i klorna. Torborg skruvade av locket. Ett litet silvervitt sken vällde upp ur burken och lade sig över trappan och rävungarna, som en tunn, mjuk filt.
Ungarna slutade pipa.
”Ta med den”, sa Torborg. ”Ställ den vid ert gryt. Den räcker till morgonen.”
Räven tog försiktigt burken i munnen och sprang.
En stund senare knackade det igen. Det var en hare. Sedan en grävling. Sedan tre möss på en gång, som stod på varandras axlar för att nå dörrhandtaget. Sedan ett rådjur med en liten kalv som darrade i hela kroppen.
”Källaren”, sa Torborg varje gång. Och Fjäder flög ner och kom upp med en ny burk.
Hon gav en burk till haren. En till grävlingen. En liten medicinflaska till mössen, som de bar mellan sig som en bår. En till rådjuret, knuten med ett snöre runt kalvens hals.
Snart fanns det små ljus över hela skogen. Inte starka. Inte som solen. Bara små silvervita sken, vid varje gryt, varje bo och varje buske, som en massa små månar som hade fallit ner och lagt sig att vila.
Vid midnatt var källaren tom. Alla burkar var bortgivna. Till och med vasen med den kantstötta kanten.
Torborg och Fjäder satt på trappan och tittade ut över skogen. Det var fortfarande nymåne. Det var fortfarande mulet. Men skogen var inte mörk längre. Den glimmade, svagt, överallt.
”Nu vet de det”, sa Fjäder. ”Varför du samlar.”
”Nu vet de det”, sa Torborg.
”Vad gör vi om det kommer en mörk natt till nästa månad?”
Torborg ryckte på axlarna. ”Då samlar vi igen vid fullmåne. Det är därför det kommer en fullmåne varje månad. Så att man hinner.”
Fjäder tänkte lite. ”Trettiotre burkar”, sa han. ”Eller tjugofem.”
”Fyrtio”, sa Torborg. ”Och vasen.”
De satt kvar en stund till. Torborg nynnade på något gammalt, utan ord. Fjäder stoppade ner huvudet bland fjädrarna. Ute i skogen var det alldeles tyst. Alla sov. Vid varje gryt lyste en burk.
Nästa fullmåne bar Torborg och Fjäder ut burkarna igen. Det var fler än förut. För runt om i skogen fanns det djur som hade hittat gamla burkar och krukor, burit dem till stugan och ställt dem prydligt på trappan.
Räven hade kommit med två. Mössen hade kommit med en fingerborg.
Torborg ställde dem alla i rader i gräset med locken av. Månskenet föll.
Klick. Klick. Klick.
Klick, du. Klick. Locket sitter på. Inne i burken ligger det lite månsken och lyser, så att du inte behöver vara rädd för mörkret i natt. God natt.
