Det var en gång en älva som hette Flora. Hon var inte större än en humla, hade vingar som skimrade som såpbubblor och bodde i en vallmo vid kanten av en sädesåker.
Flora hade hört att det fanns en hemlighet vid regnbågens slut. Det sa alla de gamla älvorna. Några sa att det stod en kruka guld där. Andra sa att det bodde en regnbågsälva där som var äldre än bergen. Ingen hade varit där.
En eftermiddag i juli kom det en regnskur. Det regnade hårt i tio minuter, och sedan kom solen fram igen bakom Flora. Och ute över åkern stod den: en stor, klar regnbåge med röda, gula, gröna och violetta ränder, med ena änden nere i veteåkern och den andra borta bakom gården.
Flora satte sig på kanten av sin vallmo och tittade på den. Hon tänkte på de gamla älvornas ord. Krukan med guld. Regnbågsälvan. Hon lade huvudet på sned och undrade hur det kunde se ut där borta, där bågen gick ner i vetet.
”Det finns inget slut”, sa en röst.
Det var en ladusvala. Hon satt på telefonledningen över åkern med sin långa kluvna stjärt och sin röda strupe. Hon hette Svirra.
”Klart det finns ett slut”, sa Flora. ”Det finns två. Jag kan se dem.”
”Du kan se två”, sa Svirra. ”Det är inte samma sak.” Hon tittade på Flora med sina små svarta ögon. ”Vill du se den så som jag ser den? Hoppa upp.”
Flora satte sig på svalans rygg och höll i två fjädrar. Svirra släppte ledningen och flög uppåt. Inte mot regnbågen. Uppåt.
De flög högre och högre. Åkern blev liten under dem. Gården blev en liten röd fyrkant. Vinden susade i Floras öron. Svirra flög upp över träden, upp över kyrktornet, upp till där de små regnmolnen fortfarande hängde.
”Titta ner”, sa Svirra. ”Med solen bakom dig.”
Flora tittade ner.
Och där var den. Regnbågen. Men den var ingen båge längre. Den var en hel cirkel. En stor rund ring av färger som låg i luften under dem, med den lilla skuggan av en svala precis i mitten.
”Den har inget slut”, viskade Flora.
”Nej”, sa Svirra. ”Det är därför ingen har hittat det. Nerifrån marken kan man bara se den övre halvan. Resten skulle ligga nere under marken. Men här uppe, där det finns regn under oss, kan man se hela. Och skuggan i mitten, det är vi.”
Flora satt länge och tittade. Den hela ringen blev svagare och svagare allteftersom regndropparna föll ner och solen torkade luften. Till slut var den borta.
Svirra flög långsamt ner i stora lugna cirklar och satte av Flora vid vallmon.
På kvällen låg Flora i sin vallmo och slog kronbladen om sig, och hon tänkte på den hela ringen av färger i luften, med en liten skugga i mitten.
Nästa gång du ser en regnbåge, tänk då på Svirra och Flora högt uppe ovanför regnet. Bågen är rund hela vägen, även om du bara kan se halva. God natt.
