Det var en gång en tomte som hette Niko, och han bodde på vinden ovanför en gammal lada. Han var liten och hade en röd luva och ett långt grått skägg, fast han bara var trehundra år, och det är ungt för en tomte.
Varje år, natten före julafton, delade Niko ut julklappar. Inte till hela världen. Bara till barnen i de fyra husen nere vid landsvägen. Han hade en stor brun julsäck av gammal segelduk, och i den samlade han julklapparna hela december.
Men i år, när han skulle hämta den, var den borta.
Niko tittade under sin säng. Han tittade bakom kistan. Han tittade uppe bland bjälkarna. Ingen julsäck.
”Den har jag ju hängt precis där”, sa han till sig själv och pekade på en krok. Där hängde ingenting.
Han klättrade nerför stegen. Han tittade i stallet. Han tittade i hästens krubba. Hästen tittade tillbaka och tuggade.
Till slut gick han upp på höloftet. Det var stort och mörkt och luktade sommar. Och där, längst in i hörnet, i en hög med hö, låg julsäcken.
Den var inte tom. Julklapparna fanns kvar. Men ovanpå dem, i en liten grop i säcken, låg ladans katt. Hon var grå och randig. Och intill hennes mage låg fyra pyttesmå kattungar och sov. De var så små att de ännu inte hade öppnat ögonen.
Katten lyfte huvudet och tittade på Niko. Hon sa ingenting. Men hon lade en tass över kattungarna.
Niko satte sig på huk. Han var alldeles tyst.
Han kunde förstå henne. Säcken var varm. Den var mjuk. Den låg i ett hörn där ingen kom. Det var det bästa stället i hela ladan att få kattungar på.
”Jaså”, viskade han. ”Så det är du som har tagit den.”
Katten blinkade långsamt. Det betyder att en katt litar på en.
Niko tänkte. Han kunde inte ta säcken. Men julklapparna måste ut. Barnen väntade.
Så han gjorde det väldigt försiktigt. Han stack in handen i sidan av säcken, långt bort från kattungarna, och drog ut julklapparna, en i taget. Ett paket med en bil. Ett paket med en docka. Ett litet paket med något som skramlade. Katten höll ett öga på honom hela tiden, men hon låg kvar.
Sedan gick han ner i stallet och hämtade en gammal mjölsäck. Den var vit och lite dammig, och det stod VETEMJÖL på den med blå bokstäver. Han lade julklapparna i den.
Det var ingen riktig julsäck. Men den höll.
Den natten gick Niko ut genom snön med mjölsäcken på ryggen och lade julklappar vid de fyra husen. Ingen såg honom. Det gör ingen.
När han kom tillbaka gick han upp på höloftet. Katten sov nu. Kattungarna sov. Han lade en bit rökt sill från sitt eget förråd bredvid katten och gick hem till sin säng.
Den bruna julsäcken är en kattkorg i år, du. Fyra kattungar sover i den, och Niko har hängt sin mjölsäck på kroken. Till nästa jul får han tillbaka sin säck. God natt.
