Det var en gång en liten drake som alla kallade Flamm-Fia, och hennes eld kunde inte bränna.
Hon var inte större än en gås. Hon hade gyllene fjäll och små runda vingar, och hon bodde i en grotta under rötterna på en gammal bok. När hon blåste kom det eld ur hennes mun precis som hos alla andra drakar. Men hennes eld var kall. Man kunde hålla in handen i den, och den bara kittlade. Och den gick att forma. Om hon tänkte på en fjäril medan hon blåste blev elden en fjäril av ljus som fladdrade omkring i luften en stund innan den försvann.
En dag kom igelkotten Piggen travande till hennes grotta.
”I kväll är det sommarfest i gläntan”, sa han. ”Alla djuren kommer. Vill du göra en eldshow?”
Det ville Flamm-Fia gärna.
På kvällen satt alla skogens djur i en stor ring i gräset. Ekorrar och harar och mössen på första raden. Rävarna lite längre bak. En grävling som hade kommit för sent och satt sig mitt i alltihop.
Flamm-Fia ställde sig i mitten och drog ett djupt andetag.
Först blåste hon en fågel. Den flög upp över trädtopparna, och alla sa ”åååh”. Sedan blåste hon en hjort med stora horn som hoppade över himlen. Sedan ett skepp med segel. Sedan ett helt slott med torn och flaggor.
Djuren klappade med tassar och vingar. ”Mer!” ropade de. ”Större!”
Flamm-Fia blåste en jättestor val. Den var så stor att den fyllde hela himlen över gläntan. Den simmade långsamt runt och blåste själv upp en fontän av ljus.
Och sedan var hon trött.
Det kom alldeles plötsligt. Hennes ben darrade. Nästa gång hon blåste kom det bara ut en liten svag gnista som slocknade direkt. Djuren blev tysta.
”Jag orkar inte mer”, viskade hon till Piggen. ”Det var för stort.”
Piggen tittade upp mot himlen och sedan på henne. ”Gör något litet då”, sa han.
Flamm-Fia tänkte. Sedan blåste hon, mycket försiktigt, en enda liten sak. Ett nattfly. Det var inte större än en hasselnöt, och det fladdrade långsamt över gräset.
Hon blåste ett till. Och ett till. Små mjuka pustar. Det var inte svårt. Det var nästan som att andas.
Och nattflyna försvann inte. Kanske för att de var så små. De flög tyst omkring i gläntan, hundratals, och satte sig på grässtrån och löv och på grävlingens rygg. De lyste svagt, guldfärgade, och gläntan såg ut som en himmel full av stjärnor som hade kommit ner för att vila.
Ingen ropade ”mer” den här gången. Djuren satt bara och tittade. En hare lade sig ner i gräset. En liten mus gäspade.
Nattflyna av ljus sitter fortfarande på grässtråna i gläntan och lyser svagt guldfärgat. Grävlingen har somnat mitt i ringen med ett av dem på nosen. Och Flamm-Fia ligger under bokens rötter och blåser ut ett sista pyttelitet nattfly i grottan, så att hon har ljus att somna vid. God natt.
