Det var en gång en liten flicka som bodde med sin mamma i ett litet hus i utkanten av en stad, och de var så fattiga att de ofta inte hade något att äta.
En morgon fanns det inte ens en brödkant i skåpet. Då gick flickan ut i skogen för att plocka bär. Hon gick och gick, men buskarna var tomma, och magen kurrade.
Inne bland träden mötte hon en gammal gumma. Hon hade en röd sjalett på huvudet och ett vänligt, rynkigt ansikte.
”Varför ser du så ledsen ut, lilla vän?” frågade gumman.
”Vi har inget att äta därhemma”, sa flickan. ”Inte ens en brödkant.”
Den gamla gumman stack ner handen i sin korg och tog fram en liten gryta. Den var gjord av lera och hade ett handtag av trä.
”Den ska du få”, sa hon. ”När du säger: Koka, lilla gryta, så kokar den den godaste, söta hirsgröt. Och när du säger: Stopp, lilla gryta, så slutar den. Kom nu ihåg båda sakerna.”
Flickan tackade och sprang hem med grytan.
”Mamma, mamma! Se vad jag har fått!”
Hon ställde grytan på bordet och sa: ”Koka, lilla gryta.”
Och grytan började bubbla. Det kom en doft av söt gröt med kanel, och på ett ögonblick var grytan full till brädden med varm, gyllene gröt.
”Stopp, lilla gryta”, sa flickan. Och grytan slutade.
De åt tills de var mätta. Och från den dagen var de aldrig hungriga mer. Varje morgon och varje kväll fick de söt gröt.
En dag gick flickan ut för att hämta vatten vid brunnen. Mamman blev hungrig medan hon var borta. Hon ställde grytan på bordet.
”Koka, lilla gryta”, sa hon.
Grytan kokade. Gröten bubblade upp över kanten. Mamman åt sig mätt. Och sedan ville hon att den skulle sluta. Men hon hade glömt orden.
”Sluta, lilla gryta!” sa hon. Grytan kokade vidare.
”Nu räcker det, lilla gryta!” Grytan kokade vidare.
”Färdig, lilla gryta!” Men grytan kokade och kokade.
Gröten rann ut över bordet. Ner på golvet. Över tröskeln. Ut på gatan. Den rann in i grannens kök och in i nästa hus och nästa. Snart var hela gatan full av varm, söt gröt. Folk kom ut ur sina hus med skedar och skålar och visste inte vad de skulle ta sig till. Katten satt på taket och slickade sig om munnen. Hundarna åt tills de var alldeles runda.
Gröten rann genom hela staden. Det enda som inte var fullt av gröt var det allra sista huset längst bort på gatan.
Då kom flickan hem från brunnen med sin hink. Hon stannade och såg gröten. Hon förstod genast.
”Stopp, lilla gryta!” ropade hon.
Och grytan slutade.
Men den som ville in i staden den dagen fick äta sig igenom. Och det gjorde alla barnen mycket gärna.
Den lilla grytan står på hyllan i kväll, du, alldeles tyst och ren, och flickan och hennes mamma sover med magen full av söt gröt. Om du är hungrig i morgon bitti, så kom ihåg de två viktiga orden. Koka, lilla gryta. Och stopp, lilla gryta. God natt.
