Det var en gång en pojke som hette Johan, och han ville bli astronaut. Inte brandman. Inte pilot. Astronaut.
Han hade en pappraket bredvid sängen och en cykelhjälm med silverpapper på. Varje kväll låg han och tittade på samma stjärna genom fönstret, den lilla blå som blinkade precis ovanför grannens skorsten.
I kväll blinkade den tre gånger. Sedan två. Sedan en.
Johan blundade.
Tio.
Han låg i en riktig raket. Rymddräkten var vit och tung och satt stramt runt handlederna.
Nio. Åtta.
Det brummade i sätet. Det brummade i tänderna.
Sju. Sex. Fem.
Fyra. Tre.
Johan höll andan.
Två. Ett.
WHOOOOSH.
Raketen sköt iväg, och Johan trycktes ner i sätet. Sedan, helt plötsligt, svävade allting. Hans penna. Hans matsäck. Hans tå, upp ur strumpan.
Genom fönstret blev jorden mindre. Blå och grön och vit. Mindre. Mindre. Till slut inte större än en glaskula.
”Hej, Johan”, sa någon utanför fönstret.
Det var den blå stjärnan. Hon var stor som en fotboll.
”Jag heter Stella”, sa hon. ”Jag har sett dig titta. Varje kväll. Kom.”
De flög förbi månen, som var grå och full av hål som en gammal ost. De flög förbi Mars, som var röd och dammig som en sandlåda. Vid Saturnus åkte de berg-och-dalbana på ringarna, runt och runt, så att det slog kullerbyttor i Johans mage.
”Jag vill stanna här”, sa Johan. ”För alltid.”
Stella lyste lite svagare. ”Det kan du inte”, sa hon. ”Det är någon som kommer in och tittar till dig snart. Hon blir ledsen om sängen är tom.”
Johan tänkte på mamma, som alltid drog upp täcket runt hans öron. I rymden skulle täcket bara sväva iväg.
”Får jag komma tillbaka?” frågade han.
”Varje kväll”, sa Stella. ”Du vet ju var jag bor.”
Ett.
Två.
Tre.
Johan låg i sin säng. Dörren öppnades, och mamma kom in och drog upp täcket runt hans öron.
Utanför blinkade den lilla blå stjärnan ovanför grannens skorsten. En gång. Alldeles kort.
Johan blinkade tillbaka.
Nu räknar vi baklänges tillsammans: tre, två, ett. Och så lyfter du tyst in i drömmen. God natt, lilla astronaut.
