Det var en gång en flicka som hette Vilma. Hon var sju år och bodde på Månen, för hennes mamma var astronaut och skötte den stora månbasen med de runda vita kupolerna.
Inga andra barn bodde på Månen. Det var Vilmas största problem.
”Det finns ingen att leka med”, sa hon till sin mamma varje kväll.
”Det finns jag”, sa mamma.
”Du räknas inte. Du är vuxen.”
En dag, när Vilma var ute och gick i sin rymddräkt, såg hon något konstigt i det grå dammet. Små fotspår. Runda, med tre tår vardera. De gick i en lång båge över slätten och försvann bakom en krater.
Vilma följde dem.
Bakom kratern låg en liten stad. Den var nergrävd i månstenen, med runda dörrar och fönster som lyste svagt blått. Och i dörren till det närmaste huset stod ett litet väsen. Det var grönt som ett äpple, runt som en boll och hade två långa antenner med små lampor i spetsen.
”Hej”, sa Vilma genom sin hjälmradio.
Väsendet blinkade med antennerna. Blink, blink. Sedan blink-blink-blink.
”Jag förstår inte”, sa Vilma.
Väsendet tänkte. Sedan pekade det på sig självt. ”Plim”, sa det. Det lät lite som en vattendroppe. Sedan pekade det på staden. ”Månstaden.”
”Vilma”, sa Vilma och pekade på sig själv. Hon pekade bort mot basen. ”Jag bor där borta.”
Plim tittade bort mot basen med stora ögon. Sedan tittade det ner i dammet. På Vilmas fotspår, som gick hela vägen tillbaka över slätten.
”Du vet väl att de ligger kvar?” sa Vilma. Det hade mamma berättat för henne. På Månen finns ingen vind och inget regn. Ett fotspår ligger kvar i hundra år, i tusen år, tills någon kliver i det igen.
Plim förstod inte orden. Men det satte ner sin lilla fot i ett av Vilmas fotspår och tittade upp på henne.
Vilma fick en idé.
Många dagar framåt gick hon samma väg, varenda dag. Från basens dörr, över slätten, runt kratern och fram till Plims runda dörr. Hon gick den när hon skulle leka, och hon gick den när hon skulle hem. Hon gick precis i sina egna spår, så att de blev djupare och tydligare, och bredvid gick Plim med sina små runda fötter med tre tår.
Efter en vecka fanns det en stig.
En riktig stig, nertrampad i månens damm. Man kunde se den från basens fönster. Två rader fotspår, ett stort och ett litet, sida vid sida.
”Vad är det där?” frågade mamma när hon såg den.
”Det är vägen till min kompis”, sa Vilma.
Mamma tittade länge på stigen. Sedan log hon. ”Den kommer att ligga kvar”, sa hon. ”Långt efter att vi har rest hem. Den ligger kvar i tusen år.”
Vilma tänkte på det. Att det om tusen år, när hon för länge sedan hade blivit vuxen och gammal och flyttat hem, fortfarande skulle finnas en stig på Månen som gick från en dörr till en annan. Och att alla som kom förbi skulle kunna se att här hade två vänner gått.
På kvällen stod hon vid fönstret i sin pyjamas. Långt bort bakom kratern blinkade två små ljus. Blink, blink.
Vilma tände och släckte sin ficklampa. Blink, blink.
Sedan gick hon och lade sig.
Du gör också fotspår, vet du det? På golvet, i sandlådan, i det blöta gräset. Kanske går några av dem fram till en vän. God natt.
