Det var en gång en astronaut som hette Alfred. Han var en av de första människorna som reste till Mars. Det är långt till Mars, och det är en stor dröm att resa dit. Kanske är det något för dig när du blir stor.
Resan hade tagit sju månader. Sju månader i ett litet rymdskepp med tre andra astronauter, där de åt mat ur påsar och sov i sovsäckar på väggen. Och nu hade de landat.
Alfred stod vid det runda fönstret i deras lilla bas och tittade ut över den mystiska planeten.
Allt var rött. Inte rött som ett äpple. Mer som rost, eller som torkad lera. Marken var full av stenar och damm, och långt borta reste sig några låga berg. Himlen var inte blå. Den var ljus och gulaktig, ungefär som kola.
”Det är det konstigaste ställe jag har sett”, sa han.
”Vänta tills i kväll”, sa Solveig. Hon var kaptenen. Hon hade läst allt om Mars innan resan.
På dagarna arbetade de. Alfred tog på sig sin rymddräkt och gick ut. Varje steg blev ett litet skutt, för på Mars väger man inte särskilt mycket. Han vägde bara lite mer än en tredjedel av vad han vägde hemma. Han samlade stenar i små påsar. Han satte upp ett litet väderinstrument. Han följde alltid reglerna: aldrig ut ensam, alltid i radiokontakt med basen och alltid hem innan hälften av luften i dräkten var slut.
En dag på Mars är nästan lika lång som en dag på Jorden, bara lite mer än en halvtimme längre. Så på eftermiddagen sjönk solen ner mot de låga bergen.
Solveig ropade på honom. ”Kom in och titta”, sa hon.
Alfred kom in och tog av sig hjälmen och ställde sig vid fönstret.
Och då hände något konstigt. Runt den lilla, sjunkande solen blev himlen blå. Inte röd och orange och rosa, som när solen går ner hemma. Blå. En kall, klar, ljusblå gloria runt solen, medan resten av himlen blev mörkare.
”Varför är den blå?” frågade Alfred.
”Det är dammet”, sa Solveig. ”Det finns fint damm i luften här. Det sprider ljuset på ett annat sätt än luften hemma. Så här är himlen gul på dagen och blå på kvällen. Det är precis tvärtom.”
De stod länge och tittade. Solen försvann. Det blå skenet blev svagare och svagare.
Och sedan kom stjärnorna fram. Många fler än hemma, för luften på Mars är så tunn.
Lågt över bergen, precis där solen hade gått ner, fanns en stjärna som var klarare än alla de andra. Den lyste alldeles lugnt. Den var lite blåaktig.
”Vilken stjärna är det där?” frågade Alfred.
Solveig log.
”Det är ingen stjärna”, sa hon. ”Det är Jorden.”
Alfred tittade på den lilla klara pricken. Alla haven fanns där. Alla skogar och städer. Hans hus. Hans mamma. Alla människor som någonsin hade levt, utom fyra.
Han lyfte handen och vinkade lite.
Över Mars glider två små månar fram över himlen i natt. De heter Phobos och Deimos, och de är inte större än en stad. Nere i den lilla basen sover Alfred i sin koj. I går kväll stod Jorden lågt över bergen och lyste, inte större än ett knappnålshuvud. Och någonstans på den lilla pricken fanns du. God natt.
