Det var en gång en liten stjärna som hette Prick. Hon var en av de minsta stjärnorna på himlen, så liten att man bara kunde se henne under alldeles klara nätter, och hon ville resa.
Problemet var att stjärnor inte kan resa. De sitter fast där de är. Det sa i alla fall de stora stjärnorna.
”Vi stannar här”, sa Betelgeuse, som var stor och röd och mycket gammal. ”Det har vi alltid gjort.”
Prick blinkade surt.
”Men jag vill se jorden”, sa hon. ”Den lilla blå. Jag vill veta vem som bor där.”
”Det kan du inte”, sa Betelgeuse. ”Den är alldeles för långt bort.”
Prick satt stilla länge. Hon tittade på sitt eget ljus. Det strömmade ut ur henne hela tiden, åt alla håll, rakt ut i mörkret.
”Vart tar mitt ljus vägen?” frågade hon.
Betelgeuse mullrade lite. Det var hans sätt att skratta. ”Det reser”, sa han. ”Det är det enda som reser. Det flyger ut genom rymden, snabbare än något annat, och det stannar aldrig. Inte förrän det träffar något.”
”Vad träffar det?”
”Det vet man aldrig”, sa Betelgeuse. ”Det är så långt.”
Då bestämde Prick att hon skulle skicka iväg sitt ljus mot jorden. Hon samlade det. Hon lyste så gott hon kunde, rakt mot den lilla blå pricken i mörkret.
”När kommer det fram?” frågade hon.
”Om väldigt lång tid”, sa Betelgeuse. ”Hundratals år.”
Prick väntade. Det är något som stjärnor är bra på.
Och ljuset flög.
Det flög förbi en komet som inte lade märke till det. Det flög förbi en planet med ringar och en annan med stormar. Det flög genom ett mörker som var så tomt att det inte fanns något att se, i hundratals år, medan människor på jorden föddes och blev gamla, och städer byggdes och revs och byggdes igen.
Sedan kom det fram.
Det flög ner genom luften över en liten stad, över ett tak, in genom ett fönster en trappa upp och träffade ett öga.
Ögat tillhörde en pojke som hette Ludvig. Han var sex år och skulle ha sovit för länge sedan. Men han låg på knä i sängen med näsan mot rutan och tittade upp.
”Pappa”, viskade han. ”Det är en liten stjärna där ute. Jättelite. Precis ovanför skorstenen.”
Pappa kom och satte sig bredvid honom. ”Det är en som man nästan aldrig kan se”, sa han. ”Det måste vara väldigt klart. I natt är det klart.”
”Kan den se mig?”
Pappa funderade. ”Ljuset du ser har rest väldigt långt för att komma fram till dig”, sa han. ”Det har varit på väg i flera hundra år. Det har rest hela vägen bara för att landa precis i ditt öga.”
Ludvig tittade på den lilla stjärnan. Den blinkade.
”God natt, stjärna”, sa han.
Långt, långt borta satt Prick och lyste. Hon visste inte var hennes ljus hade landat. Det skulle hon aldrig få veta. Men hon fortsatte att skicka det, varje natt, rakt mot den lilla blå pricken.
Det gör hon fortfarande.
Om du ser en väldigt liten stjärna i kväll, så har dess ljus rest i flera hundra år för att komma ända fram till dig. Säg god natt till den. Sedan kan du blunda. God natt.
