Det var en gång en liten komet som hette Snöboll. Han var gjord av is och damm och sten, och han såg mest ut som en smutsig snöboll med en lång lysande svans. Han bodde långt ute i solsystemets kalla utkant, och vart hundrade år tog han en tur in mot solen och ut igen.
Ute i den kalla utkanten berättade de gamla kometerna en historia. De sa att någonstans i solsystemet fanns det en dold pärla. Den var vit och slät, och inuti den gömde sig något som ingen hade sett.
”Var är den?” frågade Snöboll.
”Om vi visste det”, sa de gamla kometerna, ”så vore den ju inte dold.”
Så nästa gång Snöboll tog turen in mot solen bestämde han sig för att fråga runt.
Först kom han förbi Neptunus. Den var mörkblå och blåsig. ”En pärla?” sa Neptunus. ”Jag har bara storm.” Och den blåste så att Snöbolls svans fladdrade.
Sedan kom han förbi Saturnus med sina stora ringar. Ringarna var gjorda av miljontals isbitar som glittrade i ljuset. ”Är det du som är pärlan?” frågade Snöboll.
”Jag är pärlhalsbandet”, sa Saturnus stolt. ”Men inte pärlan. Fråga min granne. Han har många månar.”
Jupiter var den största av alla planeterna. Han var randig som en polkagris och hade en stor röd fläck där det hade stormat i hundratals år. Runt honom kretsade en massa månar, stora och små.
”En vit och slät pärla?” sa Jupiter. ”Titta på min fjärde största.”
Snöboll flög dit. Det var en måne, lite mindre än jordens måne. Den var vit. Den var slät som en kula av polerat ben, och över den löpte långa bruna streck, som repor på ett ägg.
”Hej”, sa Snöboll. ”Är du den dolda pärlan?”
Månen var väldigt tyst. Den var täckt av is, tjock is, hela vägen runt. Sedan sa den med en låg, lugn röst: ”Jag heter Europa. Och om du lyssnar noga kan du höra det.”
Snöboll lyssnade. Han hörde ingenting. Då lade han sig så nära isen som han vågade och lyssnade igen.
Långt nere under isen var det något som rörde sig. Det kluckade och skvalpade. Långsamt, fram och tillbaka.
”Vad är det?” viskade Snöboll.
”Mitt hav”, sa Europa. ”Det ligger under isen, hela vägen runt mig. Det finns mer vatten i det än i alla jordens hav tillsammans. Jag har aldrig visat det för någon. Det är mörkt där nere, och alldeles tyst.”
Snöboll stannade länge hos Europa. Han låg bara och lyssnade på havet som skvalpade under isen.
Sedan måste han vidare. Kometer kan inte stå still. Han flög förbi den roströda Mars, förbi jorden, som var blå och full av ljus, runt solen så att svansen blev lång och lysande, och sedan ut igen, långsamt, mot den kalla utkanten.
När han kom tillbaka samlades de gamla kometerna runt honom.
”Hittade du den?” frågade de.
”Ja”, sa Snöboll.
”Hur såg den ut?”
Snöboll funderade. ”Vit och slät”, sa han. ”Med ett hav inuti.”
De gamla kometerna trodde honom inte riktigt. Men det gjorde ingenting. Snöboll lade sig att vila i mörkret, långt från solen, och lyssnade i tankarna efter ett hav som skvalpade långt inne i en pärla.
Snöboll är långt ute i mörkret nu, och han kommer inte förbi igen förrän om hundra år. Kanske tittar någon upp och ser hans långa lysande svans den natten. Men i natt ska du bara sova. God natt.
