Det var en gång en liten rymdraket som hette Rita, och hon skulle skicka iväg ett litet rymdskepp längre ut i rymden än något annat som hade skickats upp från hennes startramp.
Hon var vit och smal, med en röd spets och fyra små fenor längst ner, och hon väntade ute vid kusten, på rampen bredvid de stora raketerna. De stora raketerna flög med astronauter och satelliter. Rita flög med ett litet rymdskepp som hette Sonden. Den var inte större än ett kylskåp, och den hade en kamera som kunde se långt.
”Hur långt?” frågade Rita.
”Så långt att Jorden blir en prick”, sa Isak i kontrollrummet. Det var han som pratade med raketerna över radion. ”Du ska ge Sonden tillräckligt med fart för att komma långt ut förbi Månen. Sedan klarar den resten själv.”
Nedräkningen började. Tio, nio, åtta. Rita skakade. Tre, två, ett.
Hon lyfte med en lång svans av eld. Upp genom molnen, genom den blå himlen, som blev mörkare och mörkare tills den var svart och full av stjärnor. Hon använde allt sitt bränsle på några minuter. Och sedan, högt över Jorden, gav hon Sonden en sista knuff och släppte den.
”Hej då, Sonden”, sa hon.
”Hej då, Rita”, sa Sonden och flög vidare ut i mörkret.
Raketer som Rita följer inte med hela vägen. De ger bara den första stora knuffen. Men Rita följde allt som hände genom Isaks radio.
Sonden flög i många år. Förbi Månen. Förbi Jupiter, som var så stor att alla de andra planeterna skulle få plats inuti den, och som hade en storm som var större än hela Jorden. Förbi Saturnus med de stora ringarna. Den tog bilder av alltihop och skickade hem dem.
Och sedan, en dag, långt där ute, där solen bara var en väldigt klar stjärna, sa Isak: ”Sonden. Vänd dig om. Ta en bild hemåt.”
Sonden vände sig om.
På bilden var det mest svart. Några ljusa strimmor från solens ljus. Och mitt i en av dem, så liten att man nästan inte kunde se den, en liten blå prick.
”Vad är det?” frågade någon i kontrollrummet.
”Det är vi”, sa Isak tyst. ”Det är Jorden.”
Alla i kontrollrummet stod och tittade på den lilla blå pricken. Alla människor och alla djur. Alla hav och alla skogar, alla städer och alla barn som låg och sov. Allt fanns inuti den pricken.
Det var Sondens stora upptäckt. Inte en ny planet. Utan hur liten och blå deras egen var.
Det har hänt på riktigt. År 1990 vände rymdsonden Voyager 1 sig om, långt ute i rymden, och tog precis en sådan bild. Den kallas ”den blekblå pricken”.
Du ligger inuti den lilla blå pricken just nu, du, någonstans under molnen, i din säng. Och långt, långt där ute flyger Sonden fortfarande, så långt bort att dess radiosignaler tar många timmar på sig att nå hem. God natt.
