Det var en gång en pojke som hette Vitus, och han hade byggt en satellit. Den var gjord av en tom mjölkkartong, klädd i aluminiumfolie, och den hade två solpaneler av papp och en antenn av ett sugrör. Han hade hängt den i ett snöre under sin drake, och en blåsig lördag flög han med den i trädgården.
Satelliten flög fint. Tills snöret gick av.
Den lilla satelliten snurrade runt i luften och landade med ett litet klonk uppe i takrännan på garaget.
”Den har försvunnit”, sa Vitus. ”I rymden.”
”Den ligger i takrännan”, sa mamma. ”Och det är ändå dags att den rensas. Kom och hämta stegen med mig.”
Mamma ställde stegen mot garaget. Vitus höll i den längst ner med båda händerna, precis som hon hade visat honom. Mamma klättrade upp. Hon hittade satelliten. Den var blöt och lite tilltryckt, men sugröret satt kvar. Hon släppte ner den till Vitus.
Sedan började hon gräva upp den svarta, blöta gegga ur takrännan med en liten spade och lägga den i en hink.
”Vet du vad som finns i det här?” frågade hon uppifrån.
”Löv”, sa Vitus.
”Ja. Och mossa och sand. Och så kanske något från rymden.”
Vitus tittade upp. ”Från rymden?”
”Varenda dag faller det damm ner på Jorden från rymden”, sa mamma. ”Små korn av sten och metall som har svävat runt i universum väldigt länge. De flesta brinner upp i luften. Men några av de allra minsta kommer ända ner. Och de landar på taken, och regnet sköljer ner dem i takrännan.”
”Stjärnstoft”, sa Vitus.
”Precis”, sa mamma.
Hon kom ner med hinken. De bar den till altanen och hällde i vatten, och sedan rörde de om tills geggan blev till grå soppa. Mamma hämtade en magnet från kylskåpet och en plastpåse. Hon lade magneten i påsen och stack ner den i hinken och rörde.
När hon drog upp den satt det en liten mörk klump av fina korn på påsen. Hon tog ut magneten, och kornen föll ner på ett vitt papper.
”Nu behöver vi ditt mikroskop”, sa hon.
Vitus hade fått ett litet mikroskop i julklapp. Han hade bara tittat på en fluga och ett hårstrå med det. Nu lade de papperet under, och Vitus tittade, och vred på skruven, och tittade.
Det mesta var bara grus. Små, vassa, kantiga bitar av något brunt och svart.
Men sedan, mitt i alltihop, såg han den.
En kula. En pytteliten, alldeles rund kula som glänste som silver. Den hade små ränder på ytan, som om någon hade ritsat den med en väldigt fin nål.
”Mamma”, viskade han. ”Det finns en kula.”
Mamma tittade. Hon var tyst länge.
”Det kan mycket väl vara en”, sa hon. ”En liten kula som har smält när den föll ner genom luften, och sedan blivit rund. Som en droppe som fryser.”
”Stjärnstoft”, sa Vitus igen. Han vågade nästan inte andas, så att den inte skulle blåsa bort.
De lade kulan i en tändsticksask med lite bomull i och skrev på locket: Hittad i garagets takränna. Kanske från rymden.
Satelliten stod på Vitus fönsterbräda den kvällen och torkade. Asken stod bredvid. Ute var himlen klar, och det seglade en liten lysande prick långsamt över den. Den blinkade inte. Den gick bara tyst fram.
”Det där är en riktig satellit”, sa mamma.
Vitus vinkade till den.
Just nu faller det lite stjärnstoft ner över hela världen, du, så lite och så fint att ingen kan känna det. Kanske landar ett enda korn på ditt tak i natt. Det ligger där och väntar tills det regnar. God natt.
