Det var en gång en superrobot som hette Bolt. Han kunde flyga med raketstövlar, han kunde lysa i mörkret med sin pannlampa, och han kunde lyfta en hel asteroid med en hand, om den inte var alldeles för stor. Men det han var allra mest stolt över var sin hemliga kod.
Koden kunde öppna Stjärnkistan.
Stjärnkistan stod mitt i hans verkstad på den lilla planeten Tikke, och i den låg allt stjärnstoft som Bolt använde när han lagade saker. Trasiga satelliter. Knäckta kometer. En gång en hel måne som hade fått en spricka.
En morgon kom hans vän, rymdkatten Tulle, skuttande in i verkstaden. Tulle var randig som en tiger men stor som en soffkudde, och hon hade en liten hjälm med hål för öronen.
”Bolt! Fyrtornsstjärnan vid Norrporten har slocknat! Rymdskeppen kan inte hitta vägen!”
”Då behöver den stjärnstoft”, sa Bolt och gick fram till kistan. Han lyfte handen för att knappa in koden.
Och sedan stod han bara där.
Handen hängde i luften. Hans lampa blinkade gult. Pip. Pip.
”Bolt?” sa Tulle.
”Jag kommer inte ihåg den”, sa Bolt. ”Koden. Den är borta. Jag måste ha raderat den när jag uppdaterade mig själv i går.”
Tulle satte sig. Hon kliade sig bakom örat med bakbenet, vilket är svårt med hjälm på.
”Hur var den?” frågade hon.
”Det var inga siffror”, sa Bolt. ”Det var ljud. Toner. Hon som byggde mig nynnade på den medan hon skruvade ihop mig. Jag kommer bara inte ihåg melodin.”
Han försökte. Pip-pip-paaa. Kistan sa ingenting. Pip-paaa-pip. Kistan sa ingenting. Paaa-paaa-pip-pip. Kistan sa BRRRT, och det betydde nej.
Bolt satte sig bredvid Tulle. Hans lampa blinkade vemodigt blått.
”Berätta om henne”, sa Tulle. ”Hon som byggde dig.”
Bolt tänkte. ”Hon hade olja på näsan”, sa han. ”Alltid. Och när hon var trött lade hon huvudet mot mitt bröst och somnade. Då nynnade hon lite i sömnen. Samma melodi.”
Tulle spetsade öronen. Under hjälmen kunde man se dem röra sig. ”Lade hon huvudet här?” sa hon och hoppade upp på Bolts bröst.
”Där”, sa Bolt.
Tulle rullade ihop sig där huvudet hade legat. Hon blundade. Hon började spinna, så som katter gör när de ligger skönt.
Och inne i Bolt, någonstans långt ner, där han inte själv hade tittat på länge, började något surra med. En liten motor som vaknade. En melodi.
Hmm-hmm-hmmmm. Hm-hmm.
”Det är den”, viskade Bolt.
Han reste sig så försiktigt att Tulle blev liggande. Han gick fram till kistan och nynnade. Hmm-hmm-hmmmm. Hm-hmm.
Klick, sa kistan. Och locket öppnades.
Stjärnstoftet lyste mot dem, guld och silver. Bolt fyllde en burk, och med Tulle på axeln flög han ut till Norrporten, där fyrtornsstjärnan hängde mörk och kall i rymden.
Ett stänk. En liten blinkning. Ett stänk till. Och sedan tändes den, med ett mjukt vuuup, och lyste ut över hela mörkret. Långt borta kunde de se de första rymdskeppen svänga in mot den.
Den kvällen skrev Bolt ner koden. Inte i sitt minne, där den kunde raderas av misstag. Han skrev den på en papperslapp och hängde upp den vid sin laddstation.
Där stod inga toner. Där stod bara:
Fråga Tulle.
Tulle låg redan på hans bröst och sov. Och Bolt nynnade tyst, i viloläge, hela natten.
Har du också en melodi som någon har nynnat för dig? Spara den väl, du. Den kan öppna mer än man tror. God natt.
