Det var en gång en ung troodon som hette Dino, och han reste genom tiden utan att veta att det gick.
En troodon är en lätt och snabb dinosaurie, och Dino gick på två långa ben, hade stora ögon som var bra på att se i skymningen och var täckt av fina, bruna fjädrar. Han var inte högre än en gås och väldigt nyfiken. Han bodde med sin flock vid en flod där det växte ormbunkar och magnolior.
En kväll hittade han en sten i flodbanken. Den var slät och lila, och den var varm fast det hade blivit kväll. Dino tog den försiktigt i munnen. Och då började den lysa.
Allt omkring honom blev vitt. Det kittlade i magen. Och när ljuset försvann stod han på ett helt annat ställe.
Det fanns ingen flod. Inga ormbunkar. Han stod på en bit kort, grönt gräs som var så jämnt att det såg ut som en matta. Det fanns en häck. Ett rött hus med vita fönster. Och ett ljud som han aldrig hade hört: ett brummande långt bort, som ett stort djur som aldrig hämtade andan.
Det var en bil. Men det hade Dino ingen aning om.
Han gömde sig bakom häcken. Han var väldigt förvirrad.
Sedan hörde han ett annat ljud. Ett kluck-kluck-kluck. Det kom från ett litet trähus med hönsnät runt omkring.
Dino smög dit och tittade in genom nätet. Där inne gick fyra fåglar. De var bruna och runda och hade röda kammar på huvudet, och de gick omkring och tittade i marken och pickade.
Dino stod länge och tittade på dem.
Han tittade på deras fötter. Tre långa tår framåt och en liten bakåt, med vassa klor. Precis som hans egna.
Han tittade på hur de gick. Huvudet fram, sedan kroppen, sedan huvudet fram igen. Precis som han gick.
Han tittade på deras fjädrar.
En av hönsen fick syn på honom. Hon kom ända fram till nätet och lade huvudet på sned, så att hon kunde se honom med ena ögat.
”Kluck”, sa hon. ”Du liknar någon jag känner.”
”Jag?” sa Dino.
”Du”, sa hönan. ”Du har fötter som mina. Du har fjädrar som mina. Och du tittar med huvudet på sned, precis som jag gör.” Hon kluckade igen. ”Vi är släkt. Det kan jag se på dig. Väldigt, väldigt avlägset släkt. Från långt före hönshuset.”
Dino lade också huvudet på sned. Det stämde. Han kunde se det.
Han stannade en liten stund. Hönan visade honom hur man krafsar i jorden med fötterna för att hitta maskar. Det kunde han redan. Det hade han gjort i hela sitt liv.
Sedan började stenen, som han fortfarande hade i munnen, bli varm igen. Det kittlade i magen.
”Hej då”, sa Dino.
”Kluck”, sa hönan.
Ljuset kom. Allt blev vitt. Och sedan stod han vid floden igen, mellan ormbunkarna och magnoliorna, och månen var på väg upp över vattnet. Hans mamma kom springande och sniffade på honom.
”Var har du varit?” frågade hon.
”Hos släkten”, sa Dino.
Forskarna är i dag helt säkra: fåglarna härstammar från dinosaurierna. Höns och koltrastar och sparvar är släkt med dinosaurier som levde för miljontals år sedan. Titta på en hönas fötter nästa gång. Då kan du se det själv.
Sov gott, du, precis som Dino vid floden, som ligger tätt intill sin mamma bland ormbunkarna, medan den lila stenen ligger kall och stilla i sanden bredvid honom. Och miljontals år senare sitter fyra höns på en pinne i ett hönshus och kluck-kluck-kluckar sig till sömns. God natt.
