Det var en gång en liten sjöstjärna som hette Nova. Hon var orange och hade fem armar, och hon bodde på botten av Vadehavet, bland musslor och sand och små stenar.
Sjöstjärnor har inga ögon i huvudet. De har inte ens något huvud. Men allra längst ut på varje arm har de ett pyttelitet, rött öga. Det kan inte se färger. Det kan inte se små saker. Men det kan se om det är ljust eller mörkt.
Nova kände ljuset. På dagen var det ljust över henne, grönt och gungande. På natten var det mörkt. Så hade det alltid varit.
Men de gamla sjöstjärnorna berättade om något annat. Om ett ljus som kom på natten. Ett runt, vitt ljus som bara kom ibland, och som man bara kunde se om man hade tur.
”Månstrålen”, sa de. ”Den kommer när havet går bort.”
Nova förstod det inte. Havet gick väl inte bort.
Men en natt gjorde det det.
Det hände långsamt. Vattnet över henne blev tunnare och tunnare. Det drog sig tillbaka ut mot det stora havet, så som det gör två gånger om dygnet. Det kallas ebb. Och den natten var det en väldigt stor ebb, för månen var full.
Till slut låg Nova i en liten pöl mellan två stenar, med bara en handsbredd vatten över sig. Runt pölen fanns det inget hav längre. Där fanns blöt sand och tång, så långt hon kunde känna.
Och sedan kom det.
Ett ljus. Det kom ner genom det tunna vattnet och träffade henne. Det var inte grönt och gungande som solen. Det var vitt och stilla och mjukt. Hon lyfte spetsen på en arm. Sedan en till. Med alla fem små ögon tittade hon upp.
Månstrålen låg i pölen hos henne.
Uppe på sanden gick en flicka med sin pappa. De hade gummistövlar och en pannlampa som pappa hade släckt, för månen lyste tillräckligt. Flickan hette Elli. Hon satte sig på huk vid pölen.
”Pappa”, viskade hon. ”Där är en sjöstjärna. Den lyfter armarna.”
”Den tittar på månen”, sa pappa.
Elli rörde den inte. Hon bara tittade. Sedan gick de vidare, innan vattnet kom tillbaka.
Floden kom vid midnatt. Långsamt steg havet över pölen igen, och månstrålen blev grön och gungande och försvann.
Nova ligger mellan stenarna på havets botten nu, du, med alla fem armar utsträckta. Över henne är vattnet djupt och mörkt. Men någonstans i hennes små ögon finns det fortfarande lite måne. God natt.
