Det var en gång en liten ekorre som hette Flik, och han bodde i en stor ek. Han hade fötts på våren i ett runt bo av kvistar och mossa högt uppe i en grenklyka, och nu var det tidig höst, och han var nästan vuxen. Nästan.
Han kunde klättra. Han kunde springa upp och ner längs stammen med huvudet nedåt. Han kunde balansera ut på de tunnaste grenarna och hänga i svansen. Men en sak kunde han inte än.
Han kunde inte hoppa över till boken.
Boken stod precis bredvid eken. Dess grenar sträckte sig mot ekens grenar, men de möttes inte riktigt. Det fanns ett glapp. Inte stort. Ett par meter. Men nedanför var det långt till marken.
Flik hade sett sin mamma göra det hundra gånger. Hon sprang ut längs den långa grenen, tog sats och flög över glappet med svansen utsträckt bakom sig. Sedan landade hon på andra sidan, bland bokens grenar, och gungade lite.
På andra sidan fanns det bokollon. Bokollon är bokens nötter. Och i år fanns det massor av dem.
”I dag”, sa hans mamma. ”I dag försöker du.”
De sprang ut längs den långa grenen tillsammans. Flik tittade ner. Långt där nere låg skogsmarken, brun och grön.
”Titta inte ner”, sa hans mamma. ”Titta på stället där du vill landa. Den där grenklykan. Ser du den?”
Flik såg den.
”När du hoppar ska du sträcka ut svansen bakom dig. Den styr. Och hoppa inte för kort. Hellre för långt.”
”Tänk om jag ramlar?”
”Då landar du på alla fyra, skakar på dig och klättrar upp igen. Det har jag gjort två gånger. Ekorrar är lätta. Men du ramlar inte.”
Hon hoppade först. Hon flög över glappet och landade, och sedan vände hon sig om och tittade tillbaka på honom.
Flik tog sats. Han sprang ut längs grenen. Han tänkte på grenklykan. Han tänkte på svansen. Han hoppade.
Och så flög han.
Det var bara ett ögonblick. Men i det ögonblicket fanns det ingenting under honom, och vinden susade i hans öron, och svansen stod ut bakom honom som en liten, röd flagga.
Sedan träffade han boken. Han landade inte i grenklykan. Han landade lite under den, på en tunn gren som svajade vilt. Han klamrade sig fast med alla fyra tassarna. Grenen gungade upp och ner och upp och ner. Och sedan slutade den.
Han satt där. Han var alldeles andfådd.
”Hellre för långt”, sa hans mamma och kom springande ner till honom. ”Men det var bra. Det var riktigt bra.”
Resten av eftermiddagen samlade de bokollon i boken. Flik åt så många att magen blev rund. Han hoppade tillbaka till eken när det började bli mörkt, och den här gången landade han precis i grenklykan.
Flik är tillbaka i sitt bo i den stora eken nu, du. Han ligger hoprullad i mossan med en mage full av bokollon, och i drömmen flyger han fortfarande över glappet. Med svansen som en liten, röd flagga. God natt.
