Det var en gång en triceratops som hette Theo, och han var tokig i blommor. Mer än i något annat i hela dalen.
Det var inte så lätt, för Theo var stor. Han hade tre horn, en bred sköld av ben runt halsen och fyra fötter som var lika tunga som stenar. När han gick skakade marken en liten aning.
Och blommor var nya i världen. De första magnoliorna växte i dalen, vita och rosa, och vid sjön flöt det näckrosor med gula mitter. Theo kunde stå länge och titta på dem. Han tyckte om att de doftade olika. Magnoliorna doftade sött. Näckrosorna doftade vatten.
Men när han gick fram till dem för att titta närmare trampade han på dem. Han kunde inte se sina egna fötter. Hornen och skölden var i vägen.
Theo hade en vän som hette Kvitter. Kvitter var en liten, brun fågel med tänder i näbben, så som en del fåglar hade på den tiden. Hon satt ofta på Theos sköld.
”Du trampar på dem igen”, sa hon en dag.
”Jag kan inte se dem”, sa Theo.
”Då kan jag se åt dig”, sa Kvitter.
Hon hoppade ner på hans nos, så att hon kunde se både framåt och nedåt. ”Vänster fot lite åt sidan”, sa hon. ”Nej, den andra vänstra. Stopp. Nu kan du sätta ner den.”
Det tog lång tid. Theo fick gå mycket långsamt. Men till slut stod han mitt bland magnoliorna, och inte en enda blomma var nertrampad.
Han satte nosen alldeles intill den största, vita blomman och luktade. Den doftade sött. En liten skalbagge kröp omkring där inne och var alldeles gul av pollen.
”Den är vacker”, sa Theo.
”Det är den”, sa Kvitter.
Varje dag gick de dit igen. Kvitter satt på hans nos, och Theo satte fötterna precis där hon sa. Efter ett tag behövde hon inte säga så mycket. Theo hade lärt sig var stigarna gick.
Bland magnoliorna i dalen ligger Theo och sover i natt, du, på en fläck utan en enda blomma som Kvitter själv har hittat åt honom, och Kvitter sover på hans nos med huvudet under vingen. God natt.
