Det var en gång en get som hette Bettina. Hon var vit med en svart fläck över ena ögat, och hon bodde på en gård med fyra andra getter, två grisar, en flock höns och en flicka på sju år som hette Ella.
Bettina var den busigaste geten på hela gården. Det sa alla. Bettina själv också, om hon hade kunnat prata.
En tisdagsmorgon hade Ellas pappa stängt grinden till gethagen med den ena haken, men inte med den andra. Bettina såg det med en gång. Hon knuffade på grinden med hornen. Den gick upp med ett litet knarr.
”Määäh”, sa Bettina, och sedan var hon ute på äventyr.
Först kom hon till klädstrecket. Där hängde Ellas strumpor, en röd och en randig. Bettina åt upp den röda. Den smakade tvål. Den randiga lät hon hänga.
Sedan kom hon till brevlådan. Där stack ett brev ut ur springan. Bettina åt upp halva. Den andra halvan lät hon sitta kvar, så att brevbäraren inte skulle bli ledsen.
Sedan kom hon till fågelskrämman i trädgårdslandet. Den hade en halmhatt på sig. Bettina åt upp brättet på halmhatten. Fågelskrämman såg väldigt förvånad ut efteråt.
Sedan kom hon till trädgårdsbordet. Där låg en duk med blommor på. Bettina åt upp ett hörn. Hon skulle ha ätit ett hörn till, men då hörde hon en bil.
Det var Ellas mamma som kom hem från affären. Hon parkerade bilen på gården och gick in med kassarna. Bettina tittade på bilen. Den var rund och blank och varm av solen. Det var precis en sådan sten som getter älskar att stå på.
Hopp, upp på motorhuven. Hopp, upp på taket. Och där lade hon sig ner med benen invikta under sig och blundade.
En stund senare kom Ella ut för att ge hönsen säd.
”Pappa!” ropade hon. ”Bettina ligger på bilen!”
Pappa kom springande. Mamma kom springande. Grisarna sprang inte, men de tittade.
”Hur får vi ner henne?” frågade mamma.
”Inte genom att dra i henne”, sa pappa. ”Då repar hon hela taket.”
Ella sprang in i köket och kom ut igen med ett äpple. Hon höll upp det mot taket.
”Bettina”, sa hon sött. ”Äpple.”
Bettina lyfte ena örat. Sedan tittade hon ner. Sedan reste hon sig, hoppade ner på motorhuven, ner på marken och åt upp äpplet ur Ellas hand, kärnhus och skaft och allt.
Pappa ledde tillbaka henne till hagen och stängde grinden med den ena haken. Och med den andra. Och sedan knöt han ett snöre runt efteråt, för säkerhets skull.
”Hon har ätit upp min strumpa”, sa Ella.
”Och mitt brev från banken”, sa pappa.
”Och fågelskrämmans hatt”, sa mamma.
Bettina stod inne i hagen och tittade på dem alla tre. Sedan rapade hon. Det var en lång rapning, och den luktade svagt av tvål.
Kan du rapa? Nästan alla kan. Det kan getter också, särskilt när de har ätit upp en strumpa. Nu ligger Bettina i halmen och smälter en hel tisdag. God natt.
