Det var en gång en ung igelkott som hette Stickan. Han var född förra sommaren, han hade sovit hela vintern i en hög med löv under en häck, och nu var det maj, och han var vaken och hungrig och ett år gammal.
En kväll, medan han nosade runt efter skalbaggar i en trädgård, hörde han ett ljud.
Det kom från gräsmattan bredvid. Det var högt och konstigt. Ett snörvel. Ett pust. Ett fnys. Det lät som ett litet ånglok. Fnyyys. Pfff. Fnyyys.
Stickan kröp in under häcken och tittade.
På gräsmattan fanns det två igelkottar. Den ena stod alldeles stilla. Det var en hona. Och runt henne, i en cirkel, gick en stor, gammal igelkottshane. Runt och runt. Han snörvlade och fnös och pustade, hela tiden, medan han gick. Runt. Och runt. Och runt igen.
Honan vred sig lite. Han följde efter. Runt.
Det var den konstigaste dans Stickan någonsin hade sett. Han hade inte vetat att igelkottar dansade. Men det var tydligt att det var det de gjorde.
De höll på länge. Gräset trampades ner i en rund ring. Månen gick upp. De höll fortfarande på.
Stickan kröp hem till sin häck och tänkte på det.
Nästa kväll gick han ut på en gräsmatta och försökte själv.
Han gick i en cirkel. Det gick bra. Men det lät inte rätt. Han försökte fnysa. Det kom ut som en liten nysning. Han försökte pusta. Det lät som en ballong som långsamt tappade luften.
En koltrast i häcken skrattade.
Stickan försökte igen varje kväll. Han gick i cirklar runt en gammal sko. Runt en vattenskål. Runt en blomkruka. Han övade på att fnysa. Lite i taget blev det högre. Lite i taget lät det mer som ett ånglok och mindre som en ballong.
En kväll i juni mötte han en ung hona under äppelträdet.
Han tittade på henne. Hon tittade på honom. Sedan började han gå.
Runt. Fnyyys. Runt. Pfff. Runt.
Hon vred sig. Han följde efter. Hon vred sig igen. Han följde efter igen. Han fnös så att det hördes ända in i husen.
Inne i ett av husen vaknade en flicka och gick fram till fönstret. Hon såg de två igelkottarna på gräsmattan i månskenet, den ena gick runt den andra.
”Mamma”, viskade hon. ”Igelkottarna dansar.”
De dansade hela natten. Till slut var gräset nertrampat i en perfekt, rund ring.
På morgonen sov Stickan under häcken, trött och glad. Hans nos var lite öm av allt fnysande.
Ute i trädgårdarna i sommarnatten dansar igelkottarna kanske just nu, du. Runt och runt i en ring i gräset, med fnys och pust. Om du hör ett litet ånglok i natt, så är det inget tåg. God natt.
