Det var en gång en flicka som hette Luna. Hon var sju år, hon hade hål i båda strumpbyxorna, och hon var helt säker på att det fanns häxor. Hon hade bara aldrig träffat någon.
En eftermiddag var hon ute och gick med sin hund, Bastian, längs skogsbrynet bakom byn. Hon hade lovat pappa att hålla sig på grusvägen, där man kunde se huset. Men Bastian fick vittring på något, och han drog henne bort till en stig som hon aldrig hade sett förut. En smal stig av platta stenar som ledde in mellan de första träden.
Precis i slutet av den, så nära att man fortfarande kunde se grusvägen, stod en stuga.
Den hade ett gammalt, mossigt halmtak. Den hade en skorsten som rykte blått. Och i trädgården växte det blommor som vände sig efter Luna när hon kom närmare, precis som solrosor vänder sig efter solen.
Dörren öppnades. En gammal dam kom ut. Hon hade en spetsig, lila hatt och en lång klänning med fläckar av något som liknade sylt.
”Goddag”, sa hon. ”Är det du som har trampat på mina vindor?”
”Det var Bastian”, sa Luna. ”Är du en häxa?”
”Jag är häxan Hilda”, sa damen. ”Och ja, det är jag. Men just nu är jag mest en häxa som gör fläderbärssaft. Vill du hjälpa till?”
Luna ville hellre se trolleri. Men hon ville också gärna se hur ett häxkök såg ut inifrån. Så hon sa ja.
Inne i stugan hängde torkade örter från taket. Det stod flaskor i alla färger på hyllorna, och en svart katt sov ovanpå en trave böcker. I grytan på spisen bubblade det, blubb, blubb, och det doftade sommar.
Hilda gav Luna en träslev. ”Rör”, sa hon. ”Medurs. Annars blir den sur.”
Luna rörde. Medurs. Det var tungt för armen.
”När kommer trolleriet?” frågade hon efter en stund.
”Det är redan igång”, sa Hilda och smakade på saften. ”Du kan bara inte se det än.”
Sedan skulle det vattnas. Sedan skulle hönsen matas. Sedan skulle en liten, förvirrad igelkottsunge, som hade gått vilse in i trädgården, bäras ut till häcken igen, försiktigt i en kökshandduk. Luna började tro att Hilda kanske inte var en riktig häxa ändå.
Sedan satte de sig på bänken framför stugan med varsitt glas saft.
Hilda drog upp ett trollspö ur fickan. Det var gjort av en kvist och hade en liten fjäder i änden. Hon viftade med det. Och alla blommorna i trädgården började dansa. De vippade och vajade och neg, och från deras blad steg små glittrande prickar upp i luften, som damm i en solstråle.
Luna höll andan.
”Det var du som gjorde det”, sa Hilda.
”Det var du”, sa Luna. ”Du har trollspöet.”
”Spöet är bara en kvist”, sa Hilda. ”Men blommorna har fått vatten i dag. Hönsen har fått mat. Igelkottsungen har kommit hem. Och saften är rörd medurs. Det är det som gör dem glada nog att dansa.”
Luna tittade på blommorna. Hon var inte helt säker på att hon förstod. Men hon tyckte att det var konstigt skönt.
När hon skulle gå hem gav Hilda henne en liten papperspåse. I den låg sju svarta frön.
”De växer bara om de blir omskötta”, sa Hilda. ”Varje dag. Även de dagar man inte orkar.”
Luna planterade fröna i en kruka i fönstret. Hon vattnade dem varje morgon, även dagen då hon hade ont i halsen, och även dagen då det var pannkakor och hon hade glömt det helt tills pappa påminde henne.
Efter tolv dagar kom sju små gröna groddar.
Efter tjugo dagar kom knoppar.
Och en kväll, precis före läggdags, slog den första blomman ut. Den var lila som Hildas hatt. Och när Luna lutade sig ända fram över den gjorde den något som ingen vanlig blomma gör.
Den neg.
Luna sa ingenting till någon. Hon lade sig bara i sängen och lät gardinen vara lite öppen, så att hon kunde se den.
Har du något som du tar väl hand om? En planta, en nalle, en lillasyster? Kanske niger det lite för dig i natt, medan du sover. God natt, du.
