Det var en gång en katt som hette Karo, och hon var gårdens bästa musfångare. Det sa hon i alla fall själv.
Hon var randig i grått och vitt, och hon bodde på en gård på landet, i en lada full av hö. På dagen sov hon i solen på trappan. På natten gick hon på jakt.
Det var en stilla natt i september. Månen var en smal strimma, och ladan var nästan helt mörk. Men Karo kunde se. Kattens ögon är gjorda för mörker. Längst bak i ögat har de ett lager som kastar tillbaka ljuset, så att de kan använda varenda liten skvätt. När någon från gården lyste på henne med en ficklampa lyste hennes ögon grönt.
Hon gick långsamt över golvet i ladan. Hon gick på tå, med klorna indragna i tassarna, så att hon inte gjorde det minsta ljud.
Sedan stannade hon.
Det var något. Ett litet tunt ljud, så högt och fint att en människa knappast skulle ha hört det. Pii. Pii.
Karo vred på öronen. Först det ena, sedan det andra. En katt kan vrida varje öra för sig, som två små parabolantenner. Ljudet kom från hörnet bakom de gamla säckarna.
Hon smög sig närmare. Lågt nere, med magen nästan mot golvet. Hennes morrhår stod ut åt sidorna. De var lika breda som hennes kropp, och med dem kunde hon känna om det fanns plats att komma förbi, utan att hon behövde se.
Bakom säckarna fanns en springa. Och i springan satt en mus.
Den var liten och brun med stora öron. Den satt med ett vetekorn mellan framtassarna och åt.
Karo kröp ihop. Hon vickade på baken, fram och tillbaka, som katter gör precis innan de hoppar.
Och sedan hoppade hon.
Men musen hade stora öron. Den hörde henne en bråkdels sekund innan hon landade. Den släppte vetekornet och försvann ner i springan, och Karos tassar träffade golvet precis där den hade suttit.
Hon stack ner tassen i springan. Den var för smal. Hon stack ner nosen. Hon kunde känna lukten av musen. Men den var borta.
Karo satte sig upp. Hon slickade sin tass, mycket noggrant, som om allt hade gått precis enligt planen.
Sedan gick hon upp på höstacken, trampade runt tre gånger och lade sig.
Medan du ligger här ligger Karo uppe på höstacken och spinner med svansen över nosen. Ena örat vrider sig fortfarande en liten aning varje gång något prasslar. Och nere i sin gång under golvet gnager musen på ett nytt vetekorn, som om ingenting hade hänt. God natt.
