Det var en gång två syskon som hette Lucia och Jarl, och de hittade en badboll på stranden som inte ville falla ner.
Den låg halvt nedgrävd i sanden vid tångranden en morgon i juli. Den var randig i blått och vitt och gult, och när solen träffade den glimmade ränderna som om de var gjorda av pärlemor.
Lucia grävde fram den och borstade av sanden. Hon var nio. Jarl var fem och ville ha den.
”Kasta”, sa han.
Lucia kastade. Bollen flög upp i luften. Och sedan stannade den där.
Den föll inte ner. Den bara hängde stilla ovanför dem, precis i höjd med Lucias huvud, och snurrade långsamt runt.
Jarl hoppade och slog till den med handen. Den flög bort till Lucia och stannade framför henne. Hon puttade på den. Den flög tillbaka till Jarl och stannade igen. Den väntade på dem.
De lekte med den hela förmiddagen. Den svävade runt dem när de sprang. Den dök ner när Jarl inte nådde. Den lade sig på vattnet i strandkanten och guppade när de plaskade, och steg upp igen.
Mamma satt på filten med en bok och tittade upp ibland.
”Det är en väldigt bra boll”, sa hon.
På eftermiddagen kom vinden. Den kom från land och blåste ut över havet. Bollen steg och drev långsamt bort från stranden, ut över vattnet. Längre och längre ut.
Jarl sprang ner mot vattnet.
”Stopp”, sa mamma. Hon stod redan bredvid honom och höll honom i handen. ”Man simmar aldrig efter en boll som blåser ut. Inte ens en bra boll. Vinden tar den fortare än man kan simma.”
Jarl stod i vattenbrynet med vatten om fotknölarna och tittade efter den. Bollen var en liten prick nu, långt ute över vågorna.
Lucia stod bredvid honom. Hon sa ingenting. Hon tittade också.
Och sedan stannade pricken. Den hängde stilla ett ögonblick där ute, som om den funderade. Och sedan började den komma tillbaka. Långsamt, mot vinden, lågt över vågorna. Den blev större och större, och till slut svävade den in över strandkanten och lade sig mjukt i Jarls armar.
Den var blöt och kall och lite salt.
Mamma tittade länge på den. Sedan tittade hon på havet. Sedan satte hon sig på filten igen och tog fram sin bok. Men hon läste inte i den.
I sommarstugans hall, bredvid gummistövlarna, ligger en randig badboll med ett snöre om, som Jarl har knutit själv. Den svävar inte i natt. Den vilar sig till i morgon, när det finns strand och vind igen. God natt.
