Storm och de sju älvljusen

Det var en gång en liten älv som hette Storm, och han var den enda i hela skogen som kunde höra älvljusen sjunga.

Han var inte större än en grankotte, han hade vingar som tunna grå blad, och han hade fått sitt namn för att han var född en natt med kuling och regn. Han bodde i ett hål i en gammal björk mitt i skogen.

I en glänta en bit därifrån svävade de sju älvljusen. De var små, runda och lysande, inte större än blåbär, och de hängde i luften över en ring av vita svampar. Varje ljus hade sin egen färg. Rött. Orange. Gult. Grönt. Blått. Violett. Och det sjunde var vitt som månsken.

De andra älvorna kunde se dem. Men bara Storm kunde höra dem. Varje ljus sjöng sin egen lilla melodi. Det röda sjöng som en humla. Det orange sjöng som en bäck. Det gula sjöng som vinden i sädesfälten. Det gröna sjöng som regn på löv. Det blå sjöng som en uggla långt borta. Det violetta sjöng som en katt som spinner. Och det vita sjöng en vaggvisa, så tyst att Storm fick hålla andan för att höra den.

Varje kväll, innan han somnade, flög Storm bort till gläntan och lyssnade på dem.

Men en natt i oktober kom ett oväder.

Det kom in från havet, med regn och åska och en vind som ylade genom skogen. Storm satt inne i sin björk och höll sig fast. Grenar knäcktes. Löv flög. Och på morgonen, när det äntligen blev stilla, flög han bort till gläntan.

Den var tom. Ringen av vita svampar stod kvar. Men älvljusen var borta. Vinden hade tagit dem.

Storm satte sig på en svamp. Han var nära att gråta. Sedan lyssnade han.

Långt borta, svagt, hörde han något. Ett litet surr. Som en humla.

Det röda ljuset.

Han flög efter ljudet. Genom buskarna, över ett dike, till en gammal stenmur. Och där, mellan två stenar, hängde det röda ljuset och surrade. Storm tog det försiktigt i händerna. Det var varmt.

Han lyssnade igen. Nu hörde han det orange. Det lät som en bäck. Och det var i en bäck. Det hängde i ett litet vattenfall där vattnet stänkte, och det lyste orange genom dropparna.

Det gula ljuset hittade han på en åker där säden var skördad, mellan stubbarna. Det gröna ljuset satt på ett ormbunksblad, blött av regn. Det blå ljuset satt på en gren högt uppe i en ek, bredvid en uggla som tittade på det med stora gula ögon.

”Är det ditt?” frågade ugglan.

”Det är älvljusens”, sa Storm. ”Vinden tog dem.”

Ugglan blinkade långsamt och lät honom ta det.

Det violetta ljuset hittade han på trappan till ett hus i utkanten av skogen, bredvid en svart katt som låg och spann i solen. Katten öppnade ena ögat, tittade på Storm och stängde det igen.

Nu hade han sex. De lyste i hans händer och i hans hår och mellan hans vingar, så att han såg ut som en liten flygande regnbåge.

Men det vita ljuset kunde han inte höra.

Han flög tillbaka till gläntan. Han satte tillbaka de sex ljusen över ringen av vita svampar, och de började sjunga, var och en sin melodi. Men vaggvisan fattades. Utan den lät alltihop lite för högt. Lite för vaket.

Storm satte sig och lyssnade. Han lyssnade så länge att solen vandrade över himlen och skuggorna blev långa. Han hörde humlan och bäcken och säden och regnet och ugglan och katten. Men ingen vaggvisa.

Sedan blev det kväll. Det blev mörkt i skogen. Och när det hade blivit alldeles tyst hörde han den. Så svagt att den nästan inte fanns.

Den kom från huset i utkanten av skogen. Det där katten hade legat.

Storm flög dit. Det lyste i ett fönster på övervåningen. Fönstret stod på glänt. Han landade på fönsterbrädan och tittade in.

Inne i rummet låg en liten flicka i en säng. Hon sov inte än. Hon låg och tittade upp mot taket. Och på hennes nattduksbord, i en liten syltburk med hål i locket, satt det vita ljuset och sjöng.

Hon hade hittat det i trädgården morgonen efter ovädret. Hon hade trott att det var en stjärna som hade ramlat ner.

Storm satt länge på fönsterbrädan och tittade på henne. Hon låg alldeles stilla och lyssnade på ljuset. Kanske kunde hon också höra det, bara lite grann. Långsamt föll hennes ögon igen.

När hon sov flög Storm in genom springan i fönstret. Han skruvade av locket på burken, väldigt försiktigt, och tog det vita ljuset i båda händerna. Sedan tog han upp en liten bit gammalt, murket trä ur fickan, som han hade plockat i skogen, och lade den i burken i stället. Den lyste svagt grönt. Det kan gammalt trä göra i mörkret, när det växer en särskild svamp i det.

Han flög tillbaka genom skogen med det vita ljuset och satte det på plats över ringen.

Och sedan sjöng de alla sju. Humlan och bäcken och säden och regnet och ugglan och katten. Och i mitten vaggvisan, tyst och mjuk, så att alla de andra melodierna blev lite långsammare.

Över gläntan i skogen svävar de sju älvljusen igen nu och sjunger var sin melodi, med vaggvisan i mitten. Och i huset i utkanten av skogen står en syltburk på ett nattduksbord, där en liten bit gammalt trä lyser svagt grönt i mörkret medan flickan bredvid drömmer. Hon kommer att bli glad i morgon bitti. God natt.