Det var en gång en prinsessa som hette Agata, och hon var den glömskaste prinsessan i hela kungariket. Hon glömde sina handskar. Hon glömde sina skor. Hon glömde vilken dag det var och vem som fyllde år. Men mest av allt glömde hon sin krona.
Den var liten och av guld och hade tre röda stenar. Och den var aldrig där den skulle vara.
På måndagen låg den i gröten. Prinsessan Agata hade tagit av den för att klia sig i håret, och sedan hade hon lagt den ifrån sig. Kocken hittade den när han skulle ösa upp åt kungen.
”Ers Majestät”, sa han. ”Det ligger en krona i er havregrynsgröt.”
Kungen suckade. Han torkade av den med sin servett.
På tisdagen satt den på hunden. Agata hade lekt prinsessa och hund ute i trädgården, och hon hade krönt hunden till kung över alla hundar, och sedan hade hon gått in och ätit lunch. Hunden gick omkring resten av dagen och såg väldigt stolt ut. Den ville inte släppa den.
På onsdagen låg den i hönshuset. Ingen visste hur den hade kommit dit. Hönsen hade värpt ett ägg i den. Husan Inga fick hämta den med en handske på.
”Nu får det vara slut”, sa drottningen den kvällen. ”En prinsessa kan inte gå omkring utan krona. Tänk om det kommer främmande?”
Så på torsdagen fick Agata ett band. Ett långt, rött band som Inga sydde fast i kronan och knöt under Agatas haka. Nu kunde den inte ramla av. Nu kunde den inte läggas ifrån sig.
Det fungerade. Hela torsdagen hade Agata kronan på sig. Hon hade den på sig när hon åt. Hon hade den på sig när hon lekte. Hon hade den på sig när hon gungade, och när hon tvättade händerna, och när hon badade. Det sista var inte så bra. Bandet blev blött.
På fredagen kom det främmande. Det var en kung från ett grannland med sin son. Agata skulle stå bredvid sin pappa i tronsalen och niga.
Hon neg. Hon log. Hon var väldigt fin.
”Vilken vacker krona prinsessan har”, sa den främmande kungen.
”Vilken krona?” sa Agata och tog sig om huvudet.
Den satt där. Självklart satt den där. Den var ju fastknuten.
”Jaså, den”, sa hon.
Den främmande kungen skrattade så mycket att hans egen krona gled ner över ena örat.
Och den kvällen, när Agata skulle lägga sig och Inga knöt upp bandet, satt Agata länge och tittade på kronan.
”Inga”, sa hon. ”Var ska jag lägga den?”
”På nattduksbordet”, sa Inga. ”Som vanligt.”
”Det ska jag komma ihåg”, sa Agata.
Så lade hon den i sin toffel. Och Inga sa ingenting, för hon var trött, och kronan var åtminstone i rummet.
Kronan ligger i tofflan nu, du, och prinsessan sover med det röda bandet fortfarande runt handleden. Hon har helt glömt att det sitter där. God natt.
