Prinsessan på ärten

⏳ 3 minuters lästid

Det var en gång en prins som letade efter en prinsessa. Inte vilken prinsessa som helst. En riktig.

Han reste runt i hela världen. Han träffade prinsessor i stora slott och i små, prinsessor med kronor och prinsessor med hattar. Men varje gång var det något som fick honom att tvivla. Var hon verkligen en riktig prinsessa? Han kunde aldrig vara helt säker. Så han reste hem igen och var ganska ledsen.

En kväll kom ett oväder över slottet. Blixtarna klöv himlen, åskan mullrade och regnet öste ner så att stuprännorna inte hann med.

Mitt i alltihop knackade det på slottsporten. Den gamle kungen tog själv sin lykta och gick ner för att öppna.

Utanför stod en ung flicka. Hon var genomblöt. Håret klistrade sig mot kinderna, klänningen droppade, och när hon gick sa det klafs, klafs i skorna, eftersom vattnet rann in där framme och ut där bak.

”Jag är en prinsessa”, sa hon. ”En riktig.”

Det tvivlade den gamla drottningen på. Men hon sa ingenting. Hon bara log och gick upp till gästkammaren.

Där tog hon av alla sängkläder från sängen. På de bara bräderna lade hon en enda liten grön ärta. Ovanpå ärtan lade hon en madrass. Och en till. Och en till, ända tills det låg tjugo madrasser. Och ovanpå dem lade hon tjugo mjuka täcken av ejderdun.

Sedan sa hon till flickan att nu var sängen färdig.

Flickan fick klättra uppför en stege för att nå toppen. Hon lade sig till rätta högst uppe under taket, sa god natt och släckte lampan.

Nästa morgon vid frukostbordet frågade drottningen hur hon hade sovit.

”Åh, förskräckligt”, sa flickan och gned sig på ryggen. ”Jag har knappt blundat en blund. Det låg något hårt i sängen, inte särskilt stort, men väldigt hårt. Jag har vänt mig från den ena sidan till den andra hela natten. Nu är jag både blå och gul över hela kroppen.”

Drottningen tittade på kungen. Kungen tittade på prinsen.

För bara en riktig prinsessa kunde vara så känslig att hon kände en liten ärta genom tjugo madrasser och tjugo täcken.

Prinsen blev så glad att han spillde ut sitt te. Han friade samma dag, och prinsessan sa ja.

Och ärtan? Den hamnade i konstkammaren, i ett litet glasskåp med en mässingsskylt under. Där ligger den än i dag, om ingen har tagit den.

Prinsessan sover i en riktig kammare nu, du, i en säng med bara en madrass, och hon har äntligen fått sova gott en hel natt. Borta i konstkammaren ligger en liten grön ärta bakom glas och glittrar när väktarens lykta går förbi. God natt.