Det var en gång en ung prins som gärna ville hitta en riktig prinsessa. Inte bara en som sa att hon var det – utan en äkta, äkta prinsessa.
Han reste jorden runt för att hitta henne. Han mötte många fina fröknar i vackra klänningar, men det var alltid något som inte riktigt var som det skulle.
En kväll, när regnet öste ner och åskan mullrade över slottet, knackade det plötsligt på porten.
Knack, knack!
Vakten öppnade, och utanför stod en flicka, genomblöt från topp till tå.
”Jag är en prinsessa”, sa hon försiktigt medan regnet droppade från hennes hår. ”Får jag få husrum för natten?”
Drottningen såg på henne med en vänlig, men nyfiken blick. ”Vi ska nog ta reda på om du verkligen är en prinsessa”, sa hon för sig själv.
Hon gick upp till gästrummet och lade en liten grön ärta längst ner i sängen. Sedan lade hon tjugo madrasser ovanpå och tjugo mjuka täcken.
”Nu får vi se”, sa hon och log.
Nästa morgon frågade drottningen:
”Sov du gott, min kära?”
”Åh, jag vet inte vad det var i sängen”, sa flickan och gnuggade ögonen. ”Jag har inte blundat en sekund! Något hårt låg under mig hela natten, och nu är jag helt öm!”
Drottningen och prinsen såg på varandra och log.
För bara en riktig prinsessa kunde känna en ärta genom tjugo madrasser och tjugo täcken.
Så prinsen visste att han äntligen hade hittat sin äkta prinsessa, och kort därefter hölls det bröllop med musik, blommor och glädje i hela landet.
Och ärtan?
Den lades i en glasmonter på slottets museum, där den fortfarande kan ses än i dag – om nu inte någon har ätit upp den till middag. 🌙✨
