Det var en gång en liten apa som hette Liane. Hon var en languraapa, grå i pälsen med ett svart ansikte och en svans som var längre än hela hennes kropp, och hon bodde i en stor flock i skogen i Indien, högt uppe i ett gammalt träd.
Languraapor har ett jobb som ingen annan har. De sitter högt upp, där de kan se långt. Och när de ser något farligt ropar de. Då vet alla djur i skogen att de ska akta sig. Hjortarna nere på marken lyfter på huvudet. Påfåglarna flyger upp. Vildsvinen slutar böka i jorden.
Liane hade aldrig suttit vakt. Hon var för liten. Men i dag sa hennes mamma att hon fick sitta bredvid faster Gamla Grå på den höga grenen och lära sig.
”Vad ska jag titta efter?” frågade Liane.
”Ränder”, sa Gamla Grå. Hon var den äldsta apan i flocken och hade en reva i ena örat. ”Orangea och svarta ränder i det höga gräset. Och ögon. Gyllene ögon. Om du ser dem ropar du. Så högt du kan.”
”Hur ropar man?”
Gamla Grå visade henne. Det var ett hårt, hostande ljud. ”Khak! Khak!”
Liane försökte. ”Khik”, sa hon.
”Det kommer”, sa Gamla Grå.
De satt länge på grenen. Nere på marken gick en flock prickiga hjortar och betade. Aporna kastade ner löv och frukter till dem, som de alltid gjorde, och hjortarna åt upp dem. Solen sken genom löven. Liane blev sömnig.
Då såg hon något.
Borta i det höga gula gräset vid vattenhålet fanns något som inte riktigt stämde. En rand som var lite för rak. Och två ljusprickar som blinkade.
Hon tittade igen. Prickarna blinkade igen. De var gyllene.
Liane glömde att hon inte kunde ropa. Hon öppnade munnen och ropade så högt hon kunde.
”KHAK! KHAK!”
Allt hände på en gång. Hjortarna hoppade. Påfåglarna skrek och flaxade upp i träden. Alla aporna i hela flocken hoppade högre upp och ropade med. ”Khak! Khak! Khak!”
Och ute i gräset reste sig tigern.
Den var jättestor. Orange och svart och vit, med ett huvud stort som en tunna. Den stod stilla och tittade upp mot trädet, rakt upp på Liane. Dess ögon var gyllene som honung.
Liane höll sig fast med alla fyra händerna och svansen. Men hon var inte rädd. Hon satt högt upp, och tigrar klättrar inte så högt.
Tigern tittade länge. Sedan gäspade den. En stor gäspning med långa vita tänder. Den vände sig om och gick långsamt ner till vattenhålet. Den drack. Och sedan försvann den in i skogen på andra sidan, utan att ha fångat någonting alls.
Skogen blev tyst. Hjortarna kom långsamt tillbaka. Påfåglarna satte sig till rätta.
”Det där”, sa Gamla Grå, ”var ett riktigt rop.”
Liane kunde inte säga något. Hon darrade ända ut i svansspetsen.
Den kvällen satt hon inne i flocken, tätt intill sin mamma, högt uppe i trädet. Hon kunde höra grodorna kväka vid vattenhålet och nattens första fåglar. Någonstans långt borta i skogen gick en tiger med gyllene ögon och letade efter ett ställe att sova på.
”Får jag sitta vakt igen i morgon?” frågade Liane.
”Tillsammans med Gamla Grå”, sa mamma och lade sin långa svans runt henne.
Tigern har lagt sig att sova i det höga gräset, du, med sina gyllene ögon stängda. Och uppe i trädet sover Liane, och Gamla Grå håller vakt. God natt.
