Det var en gång en flicka som hette Victoria, och en regnig söndag seglade hon till Drömön tillsammans med sin mamma.
Det började med en karta. Mamma hittade den i en låda på vinden, bland gamla teckningar från när hon själv var liten. Den var ritad med färgpennor på ett stort papper. Där fanns ett blått hav med vågor, en sjöjungfru på en sten, en bläckfisk som vinkade med alla åtta armarna, och längst ut i hörnet en grön ö med palmer och en liten hydda. Över ön stod det med sneda bokstäver: DRÖMÖN.
”Den ritade jag när jag var sex”, sa mamma. ”Precis som du.”
”Kan man komma dit?” frågade Victoria.
Mamma tittade ut genom fönstret, där regnet öste ner. ”Ja”, sa hon. ”Men vi behöver ett skepp.”
De byggde det i vardagsrummet. Soffan var skrovet. Alla kuddarna lades i en kant hela vägen runt, så att ingen ramlade överbord. En sopkvast blev mast, fastkilad mellan två kuddar, och ett gammalt lakan blev segel, fastknutet med snöre. Victoria hittade en stekpanna som kunde vara roder, och mamma gjorde en kikare av två toarullar och lite tejp.
Sedan lade de ut kartan framför sig och satte sig i skeppet.
”Hissa seglet!” sa mamma.
Victoria drog i snöret. Lakanet fladdrade.
De seglade. Mamma gjorde vågljud, sssch, sssch, och gungade soffan lite. Victoria stod vid rodret och styrde. Hon tittade i kikaren.
”Jag ser sjöjungfrun”, sa hon. ”Hon sitter på stenen.”
”Vad gör hon?” frågade mamma.
”Hon kammar håret med en gaffel”, sa Victoria.
De seglade vidare. Vid bläckfisken fick de stanna, för den ville skaka hand med dem allihop, och det tog lång tid med åtta armar. Sedan kom en storm. Mamma skakade lakanet, och Victoria höll i masten och skrek av skratt. Sedan blev det lugnt igen.
Till slut pekade Victoria med kikaren. ”Land!” ropade hon.
”Är det Drömön?” frågade mamma.
”Ja”, sa Victoria. ”Men var är hyddan?”
Mamma tittade på kartan. Sedan tittade hon ut i rummet. Genom dörren kunde man se in i Victorias rum, där sängen stod med sina rosa lakan och nallen på kudden.
”Där”, sa mamma. ”Det är hyddan. Det är där man kommer till Drömön. Varje kväll. När man sover.”
Victoria tittade på sin säng. Sedan tittade hon på kartan. Sedan tittade hon på mamma.
”Då seglar jag dit i natt”, sa hon.
”Varje natt”, sa mamma.
På kvällen, när skeppet var undanplockat och kuddarna var tillbaka i soffan, satte mamma upp kartan över Victorias säng med fyra häftstift. Och Victoria ritade något nytt på den med en grön färgpenna: en liten soffa med ett lakan som segel, på väg mot ön.
Över Victorias säng hänger mammas gamla karta i kväll, med sjöjungfrun och bläckfisken och en liten soffa med segel mitt ute på det blå havet. Den har nästan nått ön. Och inne i hyddan med palmerna ligger Victoria redan och sover. God natt.
