Det var en gång en flicka som hette Emma. Hon var två år och tio månader, och i dag var hennes stora dag. Det hade hon bestämt själv.
I går hade hon varit i affären med pappa. Vid hyllan med barnkläder hade hon sett dem: små vita trosor med dinosaurier på. Gröna dinosaurier, röda dinosaurier och en lila med lång hals.
”Dem ska jag ha”, hade hon sagt. ”I morgon. Utan blöja.”
Pappa hade tittat på henne. ”Är du säker?”
Emma hade nickat så hårt att håret studsade.
Så nu var det i morgon. På morgonen samlade mamma och Emma ihop alla blöjor som låg i lådan. De stoppade dem i en stor påse. Det var många.
”Vad gör vi med dem?” frågade Emma.
”Vi ställer dem uppe på vinden”, sa mamma. ”Då kan vi hämta dem om vi behöver. Till natten kanske. Och om det går lite för fort.”
Pappa bar påsen uppför stegen. Emma stod nedanför och vinkade. ”Hejdå blöja!” ropade hon. ”Hejdå, hejdå!”
Sedan tog hon på sig dinosaurietrosorna. Den lila med lång hals var fram.
Pottan stod i badrummet. Den var ljusblå och hade stått där ett tag. Emma hade suttit på den några gånger, med kläderna på, medan hon tittade på när pappa borstade tänderna. Nu skulle den användas på riktigt.
”Varje gång du känner att du behöver kissa, så säger du till”, sa mamma. ”Då går vi dit tillsammans. Och om du glömmer, så gör det ingenting.”
Första gången glömde Emma. Hon stod mitt i vardagsrummet och lekte med sina klossar, och plötsligt var det blött under henne, och dinosaurierna var genomvåta.
Emma tittade ner. Hon såg ut som om hon skulle börja gråta.
”Ingen fara”, sa pappa och tog fram golvmoppen. ”Alla gör så i början. Kände du att det kom?”
Emma tänkte. ”Lite”, sa hon.
”Då springer vi nästa gång, när du känner det lite”, sa pappa.
Hon fick ett par röda dinosaurier på sig i stället.
Andra gången kände hon det. Lite. Hon sa ”nu!” och sprang, och mamma sprang med, och de hann. Hon satt på pottan, och det kom ett litet ljud, plink-plink, och Emma tittade ner och såg väldigt förvånad ut.
”Mamma”, sa hon. ”Jag gjorde det.”
”Du gjorde det”, sa mamma.
De tömde pottan i toaletten tillsammans, och Emma spolade själv. Hon tvättade händerna med jättemycket tvål. Sedan gick hon in i vardagsrummet och berättade det för pappa. Och för sina klossar. Och för sin nalle.
Tredje gången var efter lunchen. Fjärde gången var i parken, där mamma hade pottan med i en påse, och Emma satt bakom en buske och var väldigt stolt.
Femte gången glömde hon igen. Det var precis efter att hon hade sett en katt. Det gjorde ingenting. Hon fick ett par gröna dinosaurier på sig.
På kvällen, efter badet och tandborstningen, kom pappa med en blöja. Bara en.
”Till natten”, sa han. ”Kroppen måste lära sig på dagen först. På natten sover den, och då är det svårt att känna något. Det kommer senare.”
Emma tittade på blöjan. Sedan tittade hon upp mot vindsluckan.
”Hejdå blöja på dagen”, sa hon. ”God natt blöja på natten.”
Pappa skrattade och hjälpte henne att ta på den.
Hon låg i sin säng och tänkte på dagen. På plink-plink. På de två paren dinosaurier som hängde på tork. På den lila med lång hals, som hon skulle ha på sig igen i morgon.
Den ljusblå pottan står i badrummet i natt, du, tom och ren. I morgon är den redo igen, och det är Emma också. Plink-plink. God natt.