Det var en gång en pojke med fräknar på näsan och hål i ena strumpan. Han hette Viggo, och han bodde i en liten stad med röda tak alldeles nere vid foten av en vulkan. Vulkanen hade inte rört sig på mer än hundra år. Den bara låg där, stor och grön och rund, med moln på toppen som en mössa. Folk i staden kallade den Den sovande jätten.
Viggo hade en katt som hette Tussi. Tussi hade en vit tass och tre grå, och hon gick alltid tätt bakom Viggos hälar, så han fick vara försiktig när han vände sig om.
En lördagsmorgon packade Viggo sin ryggsäck. En matsäck med leverpastej. En ficklampa. En varm tröja, för mamma sa att det alltid var kallare uppe på berget än man trodde.
”Ni går bara på den gula stigen”, sa mamma och stoppade ner en flaska vatten i väskan. ”Och ni är hemma innan gatlyktorna tänds.”
”Det lovar jag”, sa Viggo.
Tussi sa ingenting, men hon hoppade upp i ryggsäcken ovanpå matsäcken, som om det var hennes plats.
Den gula stigen slingrade sig uppåt mellan tallar och stora svarta stenar. Det knastrade under skorna, knaster, knaster, och luften doftade kåda och varm jord. Viggo gick fort. Han ville så gärna komma upp.
Vid en liten damm halvvägs upp låg en sten som plötsligt stack ut huvudet.
Det var ingen sten. Det var en sköldpadda. En väldigt gammal sköldpadda med rynkor på halsen och ett skal som var grönt av mossa.
”God morgon”, sa sköldpaddan. Det tog lång tid för henne att säga det. ”Jag heter Gunhild. Vart ska ni?”
”Upp”, sa Viggo. ”Vi vill se vad som finns inne i vulkanen.”
Gunhild blinkade långsamt. ”Det har jag alltid velat se”, sa hon. ”Får jag följa med?”
Viggo tittade på henne. Han tittade på stigen som fortsatte uppåt och uppåt. Han tänkte att om Gunhild skulle följa med skulle de aldrig komma fram. Hon gick ju med ett ben i taget, och hon stannade för att nosa på varenda blomma.
Men hon såg så glad ut vid tanken.
”Ja”, sa han. ”Det får du gärna.”
Så gick de långsamt. Väldigt långsamt. Först var det svårt för Viggo, och han trippade och väntade och trippade igen. Men efter en stund började han se saker som han aldrig hade lagt märke till när han sprang.
En ödla som solade sig på en sten med slutna ögon. Ett spindelnät med daggdroppar som pärlor på ett snöre. En liten fjäril som var blå på ena sidan och brun på den andra. Och ett ljud som kom inifrån berget. Ett svagt, avlägset dropp. Dropp. Dropp.
”Hör ni det?” sa Gunhild.
Det var bara för att de gick så långsamt som de hörde det. Ljudet kom bakom en buske med röda bär. Viggo böjde undan grenarna, och bakom dem fanns en spricka i klippan. Den var precis lagom stor för en pojke, en katt och en gammal sköldpadda.
Viggo tände ficklampan.
Inne i berget fanns en grotta. Den var tyst och ljummen, som när man kommer in i ett kök där ugnen har varit på. Väggarna var fulla av små glittrande kristaller, så det såg ut som om ficklampan hade tusen syskon. Och mitt i grottan fanns en sjö, så klar att man kunde se ända ner till botten, där små silverfärgade fiskar simmade runt i ring.
Dropp, lät det från taket. Dropp.
”Är det här inne i vulkanen?” viskade Viggo.
”Det är här jätten sover”, viskade Gunhild tillbaka. ”Hon är varm om magen. Det är därför vattnet aldrig fryser.”
De satte sig vid sjön. Viggo delade sin matsäck i tre. Tussi fick leverpastejen, och Gunhild fick ett salladsblad som mamma hade lagt i utan att Viggo hade sett det. Det var som om mamma hade vetat att de skulle möta en sköldpadda.
Längst bak i grottan fanns en öppning där dagsljuset kom in. När de kröp dit kom de ut i en liten gömd trädgård på bergets andra sida. Där växte ormbunkar stora som paraplyer och blommor i färger som Viggo inte hade några namn på. Fjärilarna satt så tätt att blommorna såg ut att andas.
De stannade där länge. Tussi sov i solen. Gunhild åt klöver.
Sedan tittade Viggo på himlen. Den hade börjat bli gyllene i kanten.
”Vi måste hem”, sa han. ”Jag har lovat det.”
De gick nerför den gula stigen i samma långsamma takt som uppför. Vid dammen sa de hejdå till Gunhild, och hon gled ner i vattnet med ett litet plopp.
”Följer du med nästa lördag igen?” frågade Viggo.
”Om du går långsamt”, sa Gunhild.
Gatlyktorna höll precis på att tändas när Viggo öppnade grinden. Mamma stod i dörren.
Den kvällen låg han länge och lyssnade innan han somnade. Tussi låg vid hans fötter och spann. Och någonstans långt inne i berget, under kristallerna, lät det fortfarande, lugnt och långsamt.
Dropp. Dropp. Dropp.
Försök att ligga alldeles stilla och andas långsamt, du, lika långsamt som Gunhild går. Kanske hör du då något som du aldrig har hört förut. Sov gott och god natt.
