Det var en gång en pojke som hette Alfred, och han hade ett teleskop som var lite för stort för hans rum. Det stod i fönstret och pekade mot himlen, och varje kväll måste Alfred titta i det innan han ville ta på sig pyjamasen.
”Vad letar du efter?” frågade mamma.
”En vän”, sa Alfred. ”Det måste finnas någon där ute.”
En kväll i november, när det blåste och himlen var alldeles klar, såg han en stjärna som betedde sig konstigt. Den blinkade inte som stjärnor gör. Den blinkade i ett mönster. Kort, kort, lång. Kort, kort, lång.
Och sedan kom den närmare.
Alfred tog ett steg bakåt från teleskopet. Utanför, precis ovanför äppelträdet, svävade nu ett litet runt rymdskepp, inte större än ett trädgårdsbord. Det surrade som när kylskåpet slår på mitt i natten. Sedan landade det i gräset med ett mjukt pluff.
En liten lucka öppnades. Ut kom en varelse stor som en hund. Den var grön och slät som skalet på en vindruva, och den hade tre ögon som blinkade var för sig.
Den gick fram till Alfreds fönster och knackade på rutan.
Alfred öppnade, bara lite grann.
”Hej”, sa varelsen. ”Jag heter Zog. Jag har hållit utkik efter dig. Du har tittat i två år och fyra dagar. Det är länge.”
”Hur kan du prata svenska?” frågade Alfred.
”Jag har lyssnat”, sa Zog. ”På er radio. Jag kan också spanska och något som heter väderleksrapporten.”
Alfred skrattade. Zog skrattade också. Det lät som bubblor i en läsk.
”Vill du flyga med?” frågade Zog. ”Jag vill gärna visa dig min planet. Himlen är lila och träden sjunger.”
Alfred tittade på rymdskeppet. Han tittade på himlen. Han ville så hemskt gärna.
”Det får jag inte”, sa han. ”Inte utan att fråga. Och mamma sover.”
Zog blinkade med alla tre ögonen, ett i taget. ”Det förstår jag”, sa han. ”Min mamma är också väldigt bestämd.”
Han funderade en stund. Sedan stack han ner handen i en ficka på magen och tog upp en liten slät sten. Den var lila och varm.
”Håll den mot örat”, sa han.
Alfred gjorde det. Och inne i stenen hörde han det: en sång. Den var hög och ljus och höll på och på, som vind i en massa gräs, men med en melodi i. Han kunde nästan se det framför sig. Lila himmel. Träd med löv som små klockor.
”Det är träden där hemma”, sa Zog. ”Nu har du dem.”
Alfred tittade runt i sitt rum. Vad har en pojke som en vän från en annan galax inte har?
Då fick han en idé. Han smög ut i köket och kom tillbaka med ett glas vatten.
”Vad är det?” frågade Zog.
”Det är regn”, sa Alfred. ”Eller, det var det en gång. Har ni regn?”
Zog hade aldrig sett regn. På hans planet föll det bara damm. Så Alfred doppade fingrarna i glaset och stänkte lite på honom. Dripp, dripp.
Zog stod alldeles stilla. Sedan började han hoppa. Han hoppade runt på gräsmattan och sträckte upp händerna och bad om mer. Alfred stänkte tills glaset var tomt, och Zog var så glad att han lyste alldeles svagt i mörkret.
Efteråt satt de i fönstret, Alfred på insidan och Zog på utsidan, och pratade om allt möjligt. Om skolan, som Zog tyckte lät konstig. Om treögonblinkningar, som Alfred försökte göra och inte kunde. Om äpplen.
Till slut gäspade Zog. Det var en väldigt stor gäspning för en så liten varelse.
”Jag måste åka hem”, sa han. ”Men jag blinkar. Varje kväll. Kort, kort, lång.”
”Och jag blinkar tillbaka”, sa Alfred. ”Med ficklampan.”
Rymdskeppet lyfte med ett pluff och ett sus. Alfred stod i fönstret tills det var en prick. Och sedan var det en stjärna. Och så blinkade stjärnan.
Kort, kort, lång.
Alfred tände ficklampan. Kort, kort, lång.
Han lade den lila stenen under kudden, och han somnade till ljudet av träd som sjöng långt, långt borta.
Kort, kort, lång. Det betyder god natt på ett alldeles särskilt språk, och nu kan du det också. Blinka det till någon innan du blundar. God natt.
