Det var en gång en liten robot som hette Metal-Malte, och han var den första som kom till månen för att bygga ett hus.
Han var inte stor. Han var ungefär lika stor som en barnvagn, han körde på sex breda hjul, och han hade en lång arm med en skopa längst ut och ett munstycke som kunde spruta. Han var blank och silverfärgad, i alla fall när han landade.
Månbasen fanns inte än. Den var en ritning. Astronauterna skulle komma först om ett år. Och innan de kom skulle Metal-Malte bygga det första huset åt dem.
”Med vad då?” hade han frågat i laboratoriet på jorden innan han reste.
”Med månen”, hade ingenjören Yasmin sagt.
Det förstod han när han kom dit upp. Det fanns inga träd på månen. Inga stenar som man kunde hugga till tegelstenar, och ingen lera. Men det fanns damm. Grått, fint damm överallt, så långt han kunde se. Det låg i ett tjockt lager över hela månen, och det hade legat där i miljarder år.
Metal-Malte skyfflade upp dammet. Inne i magen blandade han det med lite lim som han hade med sig från jorden. Sedan körde han långsamt runt i en cirkel och sprutade ut blandningen genom sitt munstycke, i ett lager som var tunt som en pannkaka. Det var som att dekorera en tårta med en spritspåse. Lager på lager, runt och runt.
Det tog lång tid. En dag på månen är väldigt lång. Solen går upp och skiner i fjorton dygn, och sedan blir det natt i fjorton dygn. På dagen var det så varmt att han måste akta sig så att han inte blev överhettad. På natten var det så kallt att han stängde av nästan allt och väntade.
Och dammet var ett problem. Det var inte mjukt som sand på en strand. Det var vasst och klibbigt, och det satte sig överallt. På hans hjul. På hans kamera. Inne i hans leder. Varje kväll blev han lite mindre silverfärgad och lite mer grå.
”Hur går det, Malte?” frågade Yasmin i radion. Hennes röst tog lite mer än en sekund på sig att nå fram från jorden.
”Jag är smutsig”, sa Metal-Malte. ”Och huset når bara upp till knäna.”
”Vems knän?”
”Mina”, sa han. ”Om jag hade några.”
Men han fortsatte. Lager på lager. Runt och runt. Väggarna växte. De var tjocka, för de skulle skydda astronauterna mot kyla och värme och mot de små stenar som ibland föll ner från rymden. Till slut stängde han taket som en kupol, med en liten rund öppning där det senare skulle sitta en luftsluss.
Det första huset på månen såg ut som en grå igloo.
När astronauterna kom, ett år senare, stod Metal-Malte bredvid det och väntade. Han var helt grå nu. Ingen kunde se att han någonsin hade varit silverfärgad.
En av astronauterna, som hette Kristian, gick fram och borstade bort dammet från hans huvud med handsken. Under dammet glänste metallen fortfarande.
”Bra jobbat, Malte”, sa han.
Många forskare på jorden arbetar med just den idén i dag. Att man kan bygga hus på månen av månens eget damm, med robotar som gör det lager på lager.
Om du stod bredvid Metal-Malte vid dörren till det grå huset, du, skulle du se jorden hänga ovanför er på den svarta himlen, blå och rund. Han har fortfarande en liten silverfläck på huvudet, där Kristian borstade honom ren. Och någonstans där nere på den blå kulan ligger du och ska sova. God natt.
