Det var en gång en raket som hette Rasmus. Han var hög och vit och smal som en penna, och han stod på en startramp vid havet. Han var inte en raket som bara kunde användas en gång. Han var en raket som kunde komma hem igen.
Det var det som var så speciellt med honom.
Förr i tiden föll raketer i havet när de hade använt sitt bränsle, och då var de borta. Men Rasmus hade fyra små ben som var uppvikta längs sidan, och fyra små vingar som våffelgaller högst upp, och en dator som kunde styra honom hela vägen ner igen.
I dag hade han ett uppdrag.
Högst upp på honom satt en vädersatellit. Den skulle upp i rymden och kretsa runt Jorden och ta bilder av molnen, så att meteorologerna kunde se vart regnet och stormarna var på väg. Den var väldigt dyr och väldigt viktig. Och Rasmus skulle bära upp den.
Nedräkningen började. Tio. Nio. Åtta.
Ute i en bil långt från rampen satt folk och tittade. Man fick inte komma nära. En raket låter så mycket och brinner så kraftigt att alla måste vara flera kilometer bort.
Tre. Två. Ett.
Rasmus motorer tändes. Eld och rök vällde ut under honom. Han skakade. Och sedan lyfte han, långsamt först, sedan fortare och fortare, upp genom de vita molnen.
Himlen blev mörkblå. Sedan svart.
Efter ett par minuter var hans bränsle nästan slut. Nu skulle han delas. Ett klick, och den översta delen av honom, med satelliten, fortsatte upp ensam. Rasmus var färdig med att knuffa. Han saktade ner. Och han började falla.
Men han föll inte bara. Han vände sig om. Han tände motorn en kort stund för att bromsa. Han fällde ut sina små våffelvingar, och med dem styrde han medan han susade ner genom luften igen, mot havet.
Ute på havet låg ett stort, platt skepp utan besättning. Det var hans landningsplats. Den var inte större än en fotbollsplan, och Rasmus kom ner mot den från över hundra kilometers höjd.
Precis innan han slog i tände han motorn igen. Han fällde ut sina fyra ben. Han bromsade. Långsammare. Långsammare.
Och sedan stod han där. Mitt på skeppet, på sina fyra ben, rykande och varm och lite sotig. Precis på krysset.
Inne i kontrollrummet applåderade alla.
Högt där uppe kom satelliten ut ur sitt skal och fällde ut sina solpaneler. Om några dagar skulle den skicka ner sina första bilder av molnen.
Skeppet seglade hem Rasmus till hamnen. Där lyftes han av och kördes till en hall. Han fick nya delar där det behövdes. Han blev kontrollerad och tvättad. Och några veckor senare stod han på rampen igen, redo för nästa uppdrag.
Rasmus står i hallen i natt och vilar sig, fortfarande lite sotig, med benen invikta. Högt över dig flyger hans satellit och tittar ner på molnen. Kanske är det den som vet om det regnar i morgon. God natt, du.
