Det var en gång en flicka som hette Hedvig. Hon var sju år, hon visste mer om rymden än alla andra i ettan, och i kväll var hon rädd för ett svart hål.
Hon hade sett ett program om det. Ett svart hål, sa mannen i programmet, är ett ställe i rymden där tyngdkraften är så stark att ingenting kan komma loss. Inte ens ljus. Allt som kommer för nära sugs in.
Nu satt Hedvig i badkaret och tittade på avloppet.
”Pappa”, sa hon. ”Kan ett svart hål komma till jorden?”
Pappa satt på toalettlocket med en handduk över axeln. Han tänkte efter. Han tänkte alltid efter när hon frågade om rymden, eftersom han inte ville säga något fel.
”Vet du var det närmaste svarta hålet finns?” frågade han.
”Nej.”
”Det är så långt bort att om du tog den snabbaste raket som finns och flög dit, så skulle du vara gammal innan du hade kommit en tusendel av vägen.”
”En tusendel?”
”Ännu mindre. Och det står still. Det kommer inte närmare. Det har legat där sedan långt innan det fanns dinosaurier.”
Hedvig tittade på avloppet igen. ”Men vad gör det?”
Pappa reste sig och drog upp proppen.
Vattnet började rinna ut. Först stilla. Sedan började det snurra runt över avloppet, i en liten virvel som blev snabbare och snabbare. En bit tvålskum kom seglande och fångades och snurrade runt och runt och försvann ner.
”Ungefär så”, sa pappa. ”Det svarta hålet är avloppet. Det som kommer alldeles nära snurrar runt och försvinner. Men titta här.”
Han tog Hedvigs badanka och satte den i andra änden av badkaret. Den låg alldeles stilla. Vattnet strömmade ut i andra änden, men ankan märkte nästan ingenting.
”Den är för långt bort”, sa Hedvig.
”Precis. Och jorden är mycket, mycket längre bort från det svarta hålet än ankan är från avloppet. Jorden ligger i sitt eget badkar. Tillsammans med solen och månen och alla de andra planeterna. Och det finns inte ens något avlopp i vårt badkar.”
Hedvig tittade på ankan. Vattnet sjönk. Till slut satt ankan på botten i en liten sjö som var för grund att segla i.
”Kan man se ett svart hål?” frågade hon.
”Nej. Det är ju svart. Men man kan se stjärnorna runt omkring det. De snurrar runt ingenting, fort, precis som skummet. Då vet man att det finns där.”
Hedvig tänkte. Sedan reste hon sig och lät pappa svepa in henne i handduken.
”Jag är inte rädd längre”, sa hon. ”Det är bara ett avlopp långt bort.”
Senare, i sängen, under täcket, tittade hon upp i taket. Hon tänkte på jorden, som låg i sitt eget stilla badkar utan avlopp, och på ankan, som stod torr på kanten av det riktiga.
Vårt badkar har inget avlopp, du. Jorden ligger stilla i mörkret, solen håller den varm och månen håller vakt. Det finns ingenting som ska sugas någonstans i natt. Du ska bara sjunka långsamt ner i sömnen. God natt.
