Det var en gång en flicka som hette Luna. Hon var fem år, och en kväll i november gick strömmen.
Det hände mitt i tandborstningen. Lampan i badrummet slocknade, kylskåpet slutade brumma, och hela huset blev mörkt och tyst på en gång.
”Pappa!”
”Jag är här”, sa pappa från hallen. ”Stå kvar. Jag hittar ett ljus.”
Hon hörde honom rota i kökslådan. Sedan ett litet rasp, och sedan fanns det en låga. Pappa kom med ett stearinljus i en ljusstake och ställde det på hennes nattduksbord.
Luna kröp upp i sängen. Hon tittade på väggen.
Där fanns någon.
Stora mörka gestalter som rörde sig. En med långa öron. En med en mun som öppnades och stängdes. De dansade uppför väggen och ända upp under taket, och de blev större och mindre när lågan fladdrade.
”Pappa”, viskade hon. ”Det är monster på väggen.”
Pappa tittade. ”Det är det”, sa han. ”Hör här. Den där med de långa öronen heter Vims. Hej, Vims.”
Han lyfte handen framför ljuset. Två fingrar upp. Och på väggen fick monstret med de långa öronen ett par öron till och började hoppa.
Luna stirrade.
”Det är du”, sa hon.
”Det är jag och Vims”, sa pappa. ”Vi är gamla vänner. Han kommer bara fram när strömmen går.”
Luna lyfte sin egen hand. Hon höll den framför ljuset och öppnade och stängde den. På väggen öppnade ett litet monster munnen och stängde den igen.
”Den där heter Gap”, sa hon.
Gap och Vims lekte på väggen länge. De sprang efter varandra uppe i taket. De gömde sig bakom gardinen. Vims försökte äta upp Gap, och Gap bet Vims i örat, och sedan var de vänner igen. Luna skrattade så att hon fick hicka.
Till slut gäspade Gap, så att hela väggen blev en stor svart mun.
”Han är trött”, sa Luna.
”Det är Vims också”, sa pappa. ”Låt dem lägga sig.”
De lade händerna på täcket. På väggen försvann monstren. Där fanns bara skuggan av sänggaveln och en mjuk gul cirkel från ljuset.
Pappa blåste ut ljuset. Då blev det mörkt. Alldeles mörkt. Och tyst.
”Är de kvar?” frågade Luna.
”De är precis här”, sa pappa. ”I våra händer. De sover.”
Luna stoppade försiktigt in sin hand under kudden, så att Gap inte skulle vakna.
När ljuset är utblåst, du, går skuggmonstren också och lägger sig. Vims sover. Gap sover. Och snart sover du. God natt.
