Det var en gång en elefantunge som hette Asta. Hon var så liten att hennes snabel bara nätt och jämnt nådde vattnet i det stora vattenhålet när hon stod längst ut på kanten och sträckte sig.
På kvällarna, när de vuxna elefanterna mullrade tyst till varandra i det ljumma mörkret, låg Asta tätt intill Mormor Elefant. Mormor var den äldsta i flocken. Hon hade en reva i ena örat och kom ihåg allting.
”Berätta om regnbågsfloden”, sa Asta.
Och Mormor berättade. Om en flod långt bort i öster, där vattnet föll ner från en klippa och där solen gjorde färger i luften. Om att bada där. Om att skratta så att man fick vatten i snabeln.
”Jag vill dit”, sa Asta.
Det hade hon sagt många gånger förut. Men den här gången sa Mormor inte ”kanske en dag”. Den här gången sa hon: ”Då går vi i morgon. Du och jag.”
Astas vänner ville inte följa med. Den lilla zebran tyckte att det var för långt bort. Noshörningsungen ville inte gå från leran. Så de gick två.
Mormor gick långsamt. Hennes knän knakade, krrrk, krrrk, vid varje steg. Hon stannade vid varje stort träd och kliade sig på ryggen. Asta sprang fram och tillbaka och fram igen, och hon hade nog gått tre gånger så långt som Mormor när solen stod som högst.
De gick genom gult gräs som var högre än Asta. Förbi baobabträd som såg ut att stå på huvudet med rötterna i vädret. Över små kullar där giraffer tittade ner på dem som långa, nyfikna grannar.
Då hörde de det.
Ett sus. Ett brus. Som när någon andas väldigt djupt utan att någonsin sluta.
Floden föll ner från en klippa och ner i en bred, lugn sjö. Och i luften över sjön, där vattnet blev till fina, fina droppar, hängde en regnbåge. Röd, orange, gul, grön, blå. Den rörde sig när vinden rörde sig.
Asta sprang ut i vattnet, plask, och hon sprutade och trumpetade och rullade runt tills hon var blöt och glänsande överallt. Mormor stod på stranden och skrattade sitt djupa, mullrande skratt.
”Mormor”, sa Asta när hon kom upp igen. ”Jag vill visa de andra. Jag tar med mig lite av regnbågen.”
Hon fyllde snabeln med vatten från sjön. Så mycket hon kunde. Och hela vägen hem höll hon den stängd och andades genom munnen, vilket är väldigt svårt för en elefant.
Det var mörkt när de kom fram till vattenhålet. Alla de andra var vakna och väntade.
”Titta!” sa Asta och sprutade ut vattnet i luften.
Det var bara vatten. Det plaskade ner på marken. Inga färger. Ingen regnbåge. Noshörningsungen tittade på pölen.
Asta stod alldeles stilla. Öronen hängde.
Mormor lade snabeln om henne. ”Regnbågen finns inte i vattnet, min älskling”, sa hon lågt. ”Den finns i solen. Vänta till i morgon.”
På morgonen, när solen just hade kommit upp bakom akaciaträden, ställde Mormor upp alla de små djuren på rad vid vattenhålet. Sedan sa hon till Asta: ”Nu.”
Asta fyllde snabeln, vände ryggen mot solen och sprutade vattnet högt upp i luften.
Och där, i det fina regnet av droppar, kom den. Röd, orange, gul, grön, blå. En liten regnbåge, precis över vattenhålet.
Den lilla zebran flämtade. Noshörningsungen glömde sin lera.
”Igen!” ropade de. ”Igen!”
Asta sprutade tills hon inte orkade mer, och den eftermiddagen tog hela flocken en tupplur i skuggan, blöta och mätta av färger.
Mormor sov bredvid Asta. Hennes knän knakade inte när hon låg ner.
I morgon, när solen skiner, kan du själv prova Astas trick: Ställ dig med solen i ryggen och spruta lite vatten upp i luften. Då kommer färgerna. Men först ska du sova. God natt.
