Det var en gång en liten svart katt som hette Lakrits. Han var fem månader gammal och hade just varit med om en flytt. Han hade suttit i en korg i bilen i en hel timme och sagt mjau hela vägen, och nu bodde han i ett nytt, rött hus med en trädgård och en häck.
Lakrits fick inte gå ut.
”Inte de första tre veckorna”, sa Signe. Hon var tio, och det var hennes katt. ”Han måste lära sig att det här är hans hem. Annars försöker han hitta tillbaka till det gamla.”
Så Lakrits satt i fönsterkarmen. Han såg fåglarna i trädgården. Han såg grannens vita katt gå över gräsmattan. Och han såg häcken. Den var hög och grön och tät, och längst ner fanns det ett litet, mörkt hål.
Lakrits gned kinderna mot allt i huset. Mot soffan, mot dörren, mot Signes ben. Det är så katter skriver sitt namn. Och varje kväll före middagen skramlade Signe med en ask kattgodis, och då kom Lakrits springande, var han än var.
Efter tre veckor sa Signes mamma: ”Nu.”
De öppnade altandörren. Lakrits stod på tröskeln länge. Sedan satte han ut ena tassen på plattorna. Sedan den andra.
Trädgården var stor. Det doftade jord och löv och något han inte kände igen. Han gick över gräset med svansen rakt upp i luften. Signe gick ett par meter bakom honom och sa ingenting.
Lakrits gick bort till häcken. Han tittade på hålet. Han tittade tillbaka på Signe. Sedan kröp han in.
Inne i häcken var det mörkt och grönt och fullt av rötter. På andra sidan fanns det en annan trädgård med en studsmatta och ett växthus. Lakrits gick bort till växthuset. Han nosade på en hink. Han jagade ett löv. Sedan såg han sig omkring.
Han kunde inte se det röda huset. Han kunde inte se Signe. Han kunde inte se hålet i häcken.
Lakrits satte sig ner. Han lade öronen lite bakåt.
Sedan satte han nosen mot marken. Gräset luktade av honom själv. Det var hans egna tassar som hade gått här för en stund sedan. Han följde lukten mot häcken, långsamt, med nosen nere. Vid en rot luktade det starkare. Det var där han hade gnidit kinden på vägen in.
Och då hörde han något. Skrammel, skrammel, skrammel.
Lakrits sprang. Genom hålet, ut ur häcken, över gräset, upp på altanen, rakt fram till Signe, som satt på huk med godisasken i handen.
”Där är du ju”, sa hon och kliade honom bakom örat. ”Du hittade hem själv.”
Hålet i häcken blev Lakrits väg. Ingen annan använde den. Grannens vita katt gick alltid runt, över grinden. Men Lakrits gick in genom det lilla, mörka hålet och ut på andra sidan, och hem igen, med nosen nere.
På kvällen sov han i fotändan av Signes säng, hoprullad som en svart snigel.
Har du också en väg som är helt din egen, du? En genväg på skolgården, en stig över gräsmattan, ett speciellt sätt att gå och lägga dig? Gå den stilla nu, tills du ligger alldeles hoprullad. God natt.
