Den lilla resväskan som ville ut och resa

⏳ 4 minuters lästid

Det var en gång en liten resväska som stod längst in i en garderob.

Den var röd, med gula hjul och ett handtag som kunde dras ut med ett klick och skjutas in med ett klack. Den hade varit med på många resor en gång. Det satt fortfarande ett gammalt klistermärke på ena sidan med en bild av en palm. Men nu hade den stått i garderoben en hel vinter, bakom en trave vinterkängor och under ett täcke av rockärmar.

”Jag skulle gärna vilja komma ut igen”, sa den lilla resväskan till en tjock dunjacka som hängde precis ovanför. ”Bara en liten tur. Jag vill höra mina hjul rulla.”

”Det kommer”, sa dunjackan. ”Resväskor kommer alltid ut igen. Det är det de är till för.”

Den lilla resväskan var inte helt övertygad. Men den väntade. Det är resväskor bra på.

En lördagsmorgon öppnades garderobsdörren. Ljuset vällde in. Och en hand, en liten hand, tog tag i handtaget och drog.

Det var August. Han var fem och ett halvt, och han hade fått lov att packa själv.

”Mamma!” ropade han. ”Jag har hittat en resväska. Den är röd. Får jag ta med den till mormor?”

”Det är den du hade med till Mallorca när du var två”, ropade mamma tillbaka från köket. ”Den får du gärna ta.”

August lade resväskan på golvet i sitt rum och öppnade blixtlåset. Den lilla resväskan höll andan.

Han packade. Han packade inte riktigt som man brukar. Först kom hans pyjamas med raketer. Sedan tre bilar. Sedan en tandborste, som mamma sa att han skulle komma ihåg. Sedan en teckning av en häst som han hade gjort till mormor. Sedan en ficklampa. Sedan en bok om grodyngel. Och sist hans gosedjur, som hette Vovve och var en björn.

”Och tröjor”, sa mamma från dörren. ”Och strumpor.”

August packade tröjor och strumpor ovanpå Vovve. Sedan satt han på locket medan mamma drog igen blixtlåset.

Och så rullade de.

Den lilla resväskan rullade ut genom dörren. Den rullade längs trottoaren, klonk-klonk över plattorna, och nerför rampen till stationen. Den rullade in i tåget, där den fick en plats precis bredvid August, eftersom han inte ville ha den på hyllan. Den åkte med genom landskapet, förbi åkrar och kor och en sjö som glittrade.

”Där är en häst”, sa August och höll upp resväskan mot fönstret så att den kunde se.

Mormor stod på perrongen när de kom. Hon hade en gul mössa och vinkade med båda armarna. Den lilla resväskan rullade längs perrongen och uppför en grusväg och fram till ett vitt hus med blå dörr. Den bars uppför en trappa och ställdes på golvet i ett rum med sneda väggar, där det luktade äpplen och tvål.

August öppnade den. Han tog upp Vovve först och lade honom på kudden. Sedan teckningen till mormor. Sedan bilarna.

Den lilla resväskan stod öppen på golvet och tittade upp på de sneda väggarna och det lilla fönstret, där man kunde se ut på ett träd.

Det var precis ett sådant ställe som den hade drömt om.

Klonk-klonk säger inte den lilla röda resväskan längre, du. Den står öppen och halvtom under den sneda väggen i mormors gästrum, med en pyjamas med raketer hängande över kanten, och hjulen är fortfarande fulla av grus från mormors väg. I övermorgon ska de rulla hela vägen hem igen. God natt.