Den magiska julaftonen

Det var en gång en flicka som hette Sigrid, och hon var åtta år, och det var julafton.

Det hade blåst hela dagen. På morgonen var det bara blåsigt. På eftermiddagen var det storm. Träden i trädgården böjde sig, och snön flög vågrätt förbi fönstren. Mormor hade kommit med tåget i går och satt nu i fåtöljen och stickade, som om ingenting hade hänt.

Sigrids lillebror, Liam, hade varit uppe på vinden med en skål tomtegröt till tomten. Han hade ställt den precis vid trappan och sprungit ner igen så fort att han nästan ramlade.

Skinkan var i ugnen. Potatisen var kokt. Pappa stod och rörde i köttbullarna. Och hela huset doftade jul.

Klockan var lite i sex. Sigrid höll på att duka med de röda servetterna.

Och då gick strömmen.

Det hände på en gång. Taklampan. Ljusslingan i fönstret. Kylskåpet som slutade surra. Fläkten som slutade brumma. Musiken från högtalaren, mitt i ”Nu är det jul igen”. Allt var borta.

Det var alldeles mörkt. Det enda ljuset var adventsljusstaken på bordet, där alla fyra ljusen var tända och fladdrade.

”Åh nej”, sa mamma.

Pappa tittade ut genom fönstret. ”Det är hela gatan”, sa han. ”Det är mörkt hos grannarna också. Det måste vara stormen. En ledning som har gått.”

Liam började gråta. ”Då är julafton inställd!”

Mormor lade ifrån sig stickningen.

”Struntprat”, sa hon. ”När jag var liten hade vi inte ens elektriska ljus i granen. Vi hade levande ljus. Och det var den vackraste jul man kan tänka sig.”

Hon reste sig och gick ut i hallen och kom tillbaka med sin stora väska. Och ur den tog hon en pappkartong. Den var gammal och tilltryckt i hörnen.

”Jag har dem alltid med mig”, sa hon. ”Ifall att.”

I kartongen låg små ljushållare av metall som man kunde klämma fast på grenarna. Och ett paket vita julgransljus.

Pappa tände ficklampan på telefonen. Mamma letade fram alla stearinljus i lådan och satte dem i ljusstakar och i glas och tände dem. Snart fanns det små lågor överallt. På bordet. I fönstret. På byrån.

Under tiden satte mormor och Sigrid ljusen i granen. Mormor visade henne hur de skulle sitta. Inte under en gren. Inte nära någon pappersdekoration. Rakt upp och ner, med gott om plats ovanför.

Pappa hämtade en hink vatten och ställde den bredvid granen.

”Levande ljus i granen är vackert”, sa mormor. ”Men det måste alltid finnas en vuxen i rummet när de brinner. Och det måste alltid stå en hink vatten. Så var det förr också.”

Sedan tände hon dem. Ett efter ett, med en lång tändsticka.

Och så var de klara.

Sigrid tog ett steg bakåt. Liam slutade gråta.

Granen stod i mörkret och lyste. Inte som den brukade. Inte med hundra små vita lampor. Med tjugo små levande lågor som fladdrade var för sig. Ljuset var gyllene och mjukt, och det rörde sig hela tiden. Det glittrade i kulorna. Det glittrade i glitterslingorna. Stjärnan i toppen såg ut som om den lyste av sig själv.

”Nå”, sa mormor tyst. ”Då är det jul.”

Skinkan var lyckligtvis klar. Den hade hunnit innan ugnen slocknade. Potatisen var lite ljummen, och Janssons frestelse fick vänta till juldagen, men det var ingen som sa något om det. De åt i skenet från stearinljusen, och det var så mysigt att Liam glömde att vara sur.

Till efterrätt fanns det ris à la Malta. Mamma hade gjort det i går, så det var kallt, och körsbärssåsen kunde värmas på kaminen i vardagsrummet.

Det fanns en enda mandel gömd i skålen. Det visste alla. Alla åt och tittade på varandra. Pappa låtsades att han hade hittat den, och sedan hade han inte det ändå. Mormor tuggade länge och misstänksamt.

Då sa Liam: ”Mmmm!” och spottade ut den i handen.

Mandelpriset var en liten marsipangris. Han åt upp den direkt.

Efteråt dansade de runt granen. Det fanns ingen högtalare, så de fick sjunga själva. Mormor kunde alla verserna. Hon började med ”Hej tomtegubbar”, och de höll varandra i händerna och gick runt granen, långsamt, så att ljusen inte fladdrade för mycket. Sedan ”Nu är det jul igen”, och till den sprang de runt, men lite längre bort från granen.

Ute höll blåsten på att ge upp. Sigrid gick fram till fönstret.

Hela gatan var mörk. Inte en enda gatlykta. Men i alla grannarnas fönster fanns små gula ljus. Stearinljus. Och över taken höll molnen på att försvinna.

”Kom och titta!” ropade hon.

De gick ut på trappan i strumplästen med jackorna över sig. Himlen var full av stjärnor. Så många hade Sigrid aldrig sett. Det fanns inga gatlyktor som skymde dem. Hon kunde se ett svagt vitt band som gick över hela himlen.

”Vintergatan”, sa pappa.

På andra sidan gatan stod grannarna också på sin trappa och tittade upp. De vinkade. ”God jul!” ropade de.

”God jul!” ropade Sigrid och Liam.

De gick in igen och öppnade julklapparna i ljuset från granen. Sigrid fick en bok och ett par stickade vantar av mormor. Liam fick en traktor.

Klockan halv tio kom strömmen tillbaka.

Det hände lika plötsligt som när den försvann. Taklampan tändes, och alla kisade. Kylskåpet började surra. Och från högtalaren hördes ”Nu är det jul igen”, precis där den hade tystnat.

Alla skrattade.

Men pappa släckte taklampan igen. Och musiken. Och de satt i ljuset från granen en stund till, tills mormor sa att nu skulle ljusen blåsas ut innan de brann för långt ner.

Sigrid fick blåsa ut det sista. Hon gjorde det väldigt försiktigt.

Granen står mörk i vardagsrummet nu och luktar lite stearin. I lådan ligger mormors gamla pappkartong med ljushållarna. Och uppe på vinden är tomtens grötskål tom. God natt.