Det var en gång en svart katt med en vit fläck på bröstet som såg ut som en liten måne. Han hette Sixten, och han bodde på en gård utanför en liten stad, och på dagen sov han i höskullen. Men på natten satt han på ladugårdstaket och tittade upp.
Han ville inte fånga möss. Han ville fånga stjärnor.
En kväll, när han satt där med svansen runt tassarna, hörde han det. En låg, silvrig viskning ovanifrån.
”Sixten. Kom och lek.”
Nästa morgon stod det en raket på fältet bakom ladugården. Den var vit och hög och hade ett litet runt fönster med en kattass målad på. Vid trappan stod en kvinna i rymddräkt med en hjälm under armen.
”Du måste vara Sixten”, sa hon. ”Jag heter Karla. Jag har hört att du ska vara med i den kosmiska kapplöpningen.”
Sixten hade packat. En skål. En påse kattgodis. En varm filt. Och sin gamla, tovade boll, som han inte kunde sova utan.
”Först hjälmen”, sa Karla och satte en liten rund hjälm på honom. Den luktade gummi. ”Och spänn fast dig. Man går aldrig ut ur raketen utan en lina. Inte ens om man är katt.”
Sixten sa mjau, vilket betydde ja.
Raketen dånade iväg. Bom, bom, BRRRUMMM. Sixten trycktes ner i sin stol, och hans morrhår lade sig platt mot kinderna. Sedan blev allt tyst och lätt, och hans svans svävade upp framför ansiktet på honom. Han försökte fånga den. Det gick inte.
Utanför fönstret väntade stjärnorna.
De stod på rad och lyste i alla färger, och längst fram stod en liten vit stjärna som hoppade otåligt upp och ner.
”Äntligen”, sa hon. ”Jag heter Lyra. Det är vi två mot de andra. Den som först når Månen vinner. Är du redo?”
Karla öppnade luckan och hakade fast en lång, mjuk lina i Sixtens sele. ”Jag håller i andra änden”, sa hon. ”Hela vägen.”
Sixten svävade ut.
”Klara”, sa Lyra. ”Färdiga. GÅ!”
De flög. Sixten simmade genom rymden med alla fyra benen, och det gick förvånansvärt bra. De susade i kapp med en komet vars svans såg ut som en brudslöja. De slog en kullerbytta runt en liten blå planet som kittlades när man kom för nära. De låg först. Lyra glittrade och skrattade. Sixten spann så högt att det hördes i Karlas högtalare.
Sedan kom de till dammolnet.
Det var stort och mörkt och mjukt som filt. Man kunde inte se igenom det. Sixten flög in i det, och han nös. Atjoo. Sedan var han ute på andra sidan.
Det var inte Lyra.
Sixten vände sig om. Bakom honom kom de andra stjärnorna redan susande, förbi molnet, runt det, på väg mot Månen. Men inne i molnet kunde han se ett svagt vitt ljus som fladdrade.
”Sixten”, hördes det tunt. ”Dammet sätter sig på mig. Jag kan inte se vart jag ska.”
Sixten tittade på Månen. Den var precis där. Stor och gul och rund som en ost. Om han flög nu skulle han vinna.
Han tittade på molnet.
Sedan simmade han tillbaka.
Det var mörkt inne i molnet och det kittlade i näsan. Men han kunde känna linan, som gick hela vägen tillbaka till raketen och till Karla, och den gjorde honom lugn. Han hittade Lyra, som lyste alldeles svagt nu, och han slickade henne. Precis på toppen. Slick, slick. Dammet försvann, och hon lyste upp igen.
”Följ linan”, sa Sixten. ”Då kommer vi ut.”
När de kom ut ur molnet var kapplöpningen slut. De andra stjärnorna satt redan på Månen och dinglade med benen över kanten på en krater.
Sixten och Lyra kom sist. Långt sist.
Men när de landade reste sig den största och äldsta av stjärnorna. Hon var gammal och orange och väldigt långsam. Hon gick fram och satte sig bredvid Sixten.
”Vi såg vad du gjorde”, sa hon bara.
Och sedan flyttade alla stjärnorna ihop sig, så att det blev plats för en svart katt mitt i raden. Den bästa platsen, där man kunde se Jorden hänga på himlen som en blå kula.
Sixten satt där länge. Lyra låg i hans knä och lyste som en liten nattlampa.
När de flög hem somnade han innan raketen hade landat. Karla bar in honom i höskullen och lade den varma filten över honom. Hans gamla boll låg mellan tassarna.
Han hade lite stjärnstoft på nosen. Det satt kvar nästa morgon.
God natt, du. Om du ser en liten vit stjärna blinka i kväll, så är det kanske Lyra som vinkar till dig från sin plats på Månen.
