Det var en gång en stad långt ute i rymden som hette Robotstaden, och där bodde en liten robot som hette Rulle.
Alla i Robotstaden var robotar. Där fanns stora robotar som byggde hus, och små robotar som vattnade de blinkande metallblommorna i parken. Rulle var en av de små. Han hade ett hjul i stället för ben, två långa armar med magnetiska fingrar, en lampa i pannan och en liten skärm på magen. När han var glad kom det fram ett leende på skärmen. När han tänkte kom det fram ett frågetecken.
En morgon rullade han förbi Skruvs verkstad. Skruv var den äldsta roboten i staden. Han lagade klockor.
Skruv satt på golvet. På hans skärm fanns en liten nedåtvänd mun.
”Vad har hänt?” frågade Rulle.
”Jag har tappat en skruv”, sa Skruv. ”Den minsta skruven i hela staden. Den ska sitta i stadens stora klocka, i tornet, och om den inte kommer på plats i dag stannar klockan i natt. Och då vet ingen i Robotstaden när de ska ladda.”
På Rulles skärm kom det fram ett frågetecken.
”Var tappade du den?”
”Här”, sa Skruv. ”Precis här. Den rullade ner från bordet.”
Rulle tittade. Golvet i Skruvs verkstad var fullt av saker. Kugghjul och fjädrar och muttrar och små lådor med spik. Och mellan alltihop fanns små, små springor mellan golvplåtarna.
”Hur ser den ut?” frågade Rulle.
”Den är av silver”, sa Skruv. ”Och den är lika liten som ett sandkorn.”
Rulle körde runt på golvet. Han tittade under bordet och bakom skåpet. Han lyste med sin lampa in i varenda springa. Där fanns damm och en gammal fjäder och en rostig mutter som Skruv hade letat efter i tre år. Men ingen silverskruv.
Då fick han en idé. Frågetecknet blev ett utropstecken.
”Mina fingrar är magnetiska”, sa han. ”Skruvar är av metall.”
Skruv skakade på huvudet. ”Den är av silver. Silver fastnar inte på en magnet.”
Utropstecknet blev ett frågetecken igen. Det hade han inte vetat.
”Men”, sa Skruv långsamt, ”det sitter en liten stålring runt skruvens huvud. Den fastnar på en magnet.”
Rulle sträckte ut sina armar över golvet. Han körde långsamt fram och tillbaka, en liten bit ovanför golvplåtarna, som en robotdammsugare. Spikar hoppade upp och fastnade på hans fingrar. Muttrar. En nål. Fingrarna blev tunga av allt möjligt.
Och sedan, med ett litet klick, fastnade något väldigt litet på hans tumme. Något som glänste som silver.
”Där”, sa Skruv, och på hans skärm kom det fram ett leende för första gången den dagen.
De åkte upp i tornet tillsammans. Skruv öppnade klockan med sin minsta skruvmejsel och skruvade i den lilla skruven, med väldigt små rörelser. Rulle lyste åt honom med sin lampa.
En minut före midnatt började den stora klockan ticka igen.
Över Robotstaden är det tyst nu, du. Alla robotarna har satt sig vid sina laddare, och skärmarna på deras magar visar en liten blå måne, så som de gör när de sover. Bara den stora klockan i tornet tickar, och Rulle har lagt den rostiga muttern på sitt nattduksbord som ett pris. God natt.
