Det var en gång ett litet rymdväsen som hette Zork, och han kom från en planet där det aldrig regnade.
Planeten hette Sandor. Den var gul och varm och full av sand, och vattnet låg djupt nere under marken, där man pumpade upp det i rör. Ingen på Sandor hade någonsin sett vatten falla från himlen. De hade bara hört talas om det.
”Det finns en planet där det händer hela tiden”, sa de gamla. ”Den blå planeten. Jorden. Där faller vattnet ner i små droppar, helt av sig självt.”
De flesta trodde inte på det. Men Zork ville se det med sina egna tre ögon. Så han fick ett uppdrag. Han skulle flyga till Jorden, hitta regn och ta med sig ett prov hem.
Han landade på natten, i en trädgård i Sverige, bakom en stor hortensiabuske. Rymdskeppet var lika stort som en skottkärra. Zork själv var grön och rund och lika hög som en hink.
Det regnade inte. Himlen var klar och full av stjärnor.
Nästa morgon var det en flicka i trädgården. Hon hette Tova, hon var sju år och hade gummistövlar på sig. Hon fick syn på rymdskeppet. Och sedan på Zork.
De tittade på varandra.
”Hej”, sa Tova. ”Stanna där du är.”
Hon sprang in och hämtade sin pappa. Det gjorde hon alltid när det var något konstigt i trädgården. En igelkottsunge. Ett getingbo. Ett rymdväsen.
Pappa kom ut i morgonrock. Han stod länge och tittade. Sedan satte han sig på huk.
”God dag”, sa han. ”Vad gör du här?”
”Jag är på uppdrag”, sa Zork. ”Jag letar efter regn.”
Tova skrattade. ”Då har du kommit till rätt land.”
Men det regnade inte den dagen. Inte nästa heller. Det var juni, och solen sken, och trädgården var torr. Zork satt bakom hortensian och tittade upp i luften. Tova visade honom trädgårdsslangen, men den räknas inte, sa han. Det måste komma från himlen.
”Det kommer”, sa pappa och tittade på sin telefon. ”I morgon eftermiddag.”
Nästa eftermiddag blev himlen grå. Det blev svalt. Det började lukta något som Zork aldrig hade känt förut, en frisk doft av damm och löv.
Och sedan föll den första droppen. Den träffade Zork mitt på det mittersta ögat.
Han stod alldeles stilla. Sedan föll det en till. Och en till. Och sedan regnade det på riktigt, ett mjukt, jämnt sommarregn som trummade på hortensians blad och rann nerför hans gröna rygg.
Tova stod bredvid honom i sina gummistövlar och sin regnjacka. Hon visade honom hur man hoppar i en vattenpöl. Pappa stod i dörren och sa att de skulle komma in om det började åska.
Det åskade inte. Det bara regnade, en hel timme, och Zork hoppade i varenda vattenpöl i trädgården.
Efteråt fyllde han en liten glasburk med regnvatten som rann ner från ett löv och skruvade på locket. Det var provet.
På kvällen lyfte rymdskeppet bakom hortensian. Det steg långsamt upp över hustaken, blinkade tre gånger och försvann mellan molnen.
Nästa gång du hoppar i en vattenpöl kan du ju tänka på Zork, du. Just nu sitter han långt ute i rymden med en liten glasburk i knät och skakar den försiktigt, bara för att se dropparna skvalpa runt där inne. God natt.
