Det var en gång ett litet dammkorn som var äldre än Jorden. Det var mindre än ett sandkorn, mindre än ett dammkorn i ditt fönster, och det hade rest genom rymden i fyra miljarder år. Det var en stjärnresenär.
En gång hade det varit en del av en komet. Kometen var en stor, smutsig snöboll som flög i en lång bana runt solen. Varje gång den kom nära solen blev den varm och fick en lång, lysande svans. Och ur svansen föll det små dammkorn, precis som smulor faller från en kaka som man bär för fort.
Det lilla dammkornet föll av en dag. Sedan flög det för sig själv.
Det susade förbi den röda planeten Mars. Det flög förbi Jupiter, som var så stor att det tog lång tid att komma förbi. Det hördes inget ljud. Bara stjärnorna, som var långt, långt borta.
Till slut kom det nära Jorden. Jorden var blå och vit och vacker. Många av de andra dammkornen flög in i Jordens luft, och när de gjorde det blev de så varma att de lyste en liten stund och brann upp. Människorna nere på jorden såg dem som stjärnfall och önskade sig något.
Men det lilla dammkornet träffade inte Jorden. Det flög förbi. Och sedan kom det till Månen.
Månen har ingen luft. Så det finns inget som bromsar. Det lilla dammkornet föll bara ner, alldeles tyst, och landade i det grå dammet på Månens yta. Plipp. Det var ingen som hörde det.
Och där blev det liggande.
Det låg där medan dinosaurierna levde på Jorden. Det låg där medan de första människorna tände eldar. Det låg där medan vikingarna seglade, och medan någon byggde den första cykeln. Det var mörkt i två veckor och ljust i två veckor, för så är det på Månen. Det kom aldrig något regn. Det kom aldrig någon vind. Ingen sopade.
Och sedan en dag, år 1969, hände det något.
Det kom en skugga över det. En stor vit skugga. Och sedan kom en känga ner. En jättestor känga med räfflor under sulan. Den tryckte ihop det grå dammet, och det lilla dammkornet trycktes ner i ett hörn av en av räfflorna.
Kängan lyftes igen. Och där, i det grå dammet, fanns ett fotspår. Det lilla dammkornet låg precis i kanten av det.
Astronauten gick vidare. Han tittade upp på Jorden, som hängde blå och rund på den svarta himlen. Sedan klättrade han upp i sin månlandare och flög hem.
Men fotspåret blev kvar.
Det finns där fortfarande. Det finns ingen vind på Månen som kan blåsa bort det. Inget regn som kan skölja bort det. Det kommer att ligga där i miljontals år. Och i kanten av det, i ett litet hörn av en räffla, ligger en stjärnresenär som är äldre än Jorden och har sett hela solsystemet. Den reser inte längre.
Månen hänger över dig i natt, du, och i det grå dammet finns ett fotspår. Ett litet dammkorn ligger i hörnet och vilar sig efter fyra miljarder år. Det har ingen brådska. God natt.
