Det var en gång en liten tjur som hette Tino. Han var inte en stor, farlig tjur. Han var en tjurkalv på fyra månader, rödbrun och lockig i pannan, och han gick i en hage vid ån tillsammans med sin mamma och åtta andra kor och kalvar.
Tino tyckte om att springa. Han tyckte om att stånga gräståvor. Och han tyckte om att sticka ner sin stora, blöta mule i allt som var nytt.
En varm eftermiddag i juli låg han i gräset och vilade. Korna tuggade. Flugorna surrade. Och sedan kom det en fjäril.
Den var liten och himmelsblå, med en fin vit kant hela vägen runt vingarna. En sådan fjäril kallas för en blåvinge.
Den fladdrade runt Tinos huvud. En gång. Två gånger. Och sedan landade den på hans mule.
Tino skelade ner längs sin nos. Han kunde nätt och jämnt se den. Den satt alldeles stilla med vingarna ihopfällda, och sedan rullade den ut en liten tunn snabel och stack ner den på hans blöta mule.
Det kittlade. Tino fick lust att nysa.
”Ligg stilla”, sa hans mamma. Hon låg i gräset bredvid honom. ”Den dricker.”
”Dricker den från min nos?”
”Den tycker om salt. Och din nos är salt. När det är varmt letar fjärilarna efter salt på alla möjliga ställen. I lera. På stenar. På nosar.”
Tino låg stilla. Han höll nysningen inne, fast det var svårt. Fjärilen drack och drack med sin lilla snabel. Sedan öppnade den vingarna. De glimmade blått i solen, precis framför hans ögon.
Sedan flög den. Upp över hans huvud, bort över ängen och ner till ån, där den försvann bland de lila blommorna.
Tino nös. Det var en mycket stor nysning.
Resten av eftermiddagen låg han alldeles stilla i gräset med nosen i vädret. Ifall den skulle komma tillbaka.
Det gjorde den inte. Men två andra gjorde det. En liten gul och en vit. De landade på hans rygg och vilade en stund.
Undrar om du skulle kunna ligga lika stilla som Tino, med en fjäril på nosen? Han ligger i hagen med mulen på sin mammas rygg nu. I morgon är hans nos salt igen. God natt.
