Det var en gång en flicka som hette Kerstin, och hon och hennes lillebror Tobias hittade en trädstubbe som viskade.
Den stod i skogen bakom deras hus, vid stigen ner mot mossen. Den var stor och gammal, täckt av grön mossa, och den var det enda som fanns kvar av en jättestor bok som stormen hade fällt innan Kerstin föddes. Den var ihålig på ena sidan, och under den gick det ett litet hål ner i jorden mellan rötterna.
En dag i maj satte sig Kerstin på den för att knyta skorna.
Och då hörde hon det.
Det kom inifrån. Ett svagt, djupt, surrande ljud. Som någon som viskade väldigt lågt. Hmmmmm. Hmmmmm.
”Tobias”, sa hon. ”Kom och lyssna.”
Tobias lade örat mot stubben. Hans ögon blev stora. ”Det bor någon där inne.”
De sprang hem och hämtade mamma.
Mamma lyssnade också. Sedan satte hon sig på huk en bit från hålet mellan rötterna och väntade. Hon sa att Kerstin och Tobias skulle sätta sig bredvid henne och vara alldeles tysta.
”Inte närmare”, sa hon. ”Och vi sticker inte in något i hålet. Om det bor någon där ska de få ha sitt hem för sig själva.”
De satt och väntade. Solen sken genom löven. En koltrast sjöng.
Och sedan kom det någon ut ur hålet.
Den var stor och rund och luden, svart och gul med en vit bakdel. Den kröp upp på kanten av hålet, skakade på sig och flög iväg med ett djupt, brummande ljud.
”En humla”, viskade Kerstin.
”En drottning, kanske”, sa mamma. ”Eller en av hennes döttrar. Jag tror att det bor en hel humlefamilj där nere.”
Mamma berättade. På våren, när humledrottningen vaknar efter vintern, flyger hon omkring och letar efter ett ställe att bygga sitt bo. Ofta väljer hon ett gammalt mushål under jorden. Där gör hon små krukor av vax och fyller dem med pollen och nektar. Hon lägger ägg. Och när de första döttrarna kommer ut hjälper de henne.
”Det ni hör”, sa mamma, ”är de som surrar där inne. De håller boet varmt genom att skaka på musklerna. Och då låter det som om stubben viskar.”
En humla till kom ut. Sedan flög en annan in, med gula klumpar av pollen på bakbenen.
”Bits de?” frågade Tobias.
”Humlor sticks bara om man stör dem”, sa mamma. ”Så vi stör dem inte. Vi sätter oss aldrig på stubben igen. Vi tittar härifrån.”
Hela sommaren gick Kerstin och Tobias ner till den gamla stubben. De satte sig i gräset en bit bort och såg humlorna flyga ut och in. I juni var de många. I juli ännu fler. De flög till klövern på fältet och till björnbärsblommorna längs stigen och kom tillbaka, tunga av pollen.
I september blev det tyst. Humlornas sommar var slut, och boet under stubben var tomt. Bara de nya drottningarna flög iväg för att hitta ett ställe att sova över vintern, under jorden eller i en hög med löv.
”Kommer de tillbaka?” frågade Kerstin.
”Inte samma”, sa mamma. ”Men kanske hittar en ny drottning hålet till våren.”
Om du gick förbi den gamla trädstubben just nu skulle du inte höra ett ljud. Den viskar inte på vintern. Men någonstans under löven sover en ung humledrottning, och till våren ska hon leta efter ett gammalt mushål. God natt.
